Försöksläser i "Rationality of Science" av
Newton-Smith. En gammal kursbok tror jag.
Immanuel Kant hyvlas till i en bistats för att han en gång försökte förklara vetenskapen. Så där totalt, och för alltid och a priori.
Jag känner mig inte så övertygad om filosofi. Vetenskapliga moden kommer och går, särskilt inom samhällsvetenskaper. Det är som med arkitektur. Man ska vara mycket speciellt lagd för att inte tröttna och känna indifferens när livet har gått en bit.
Men det var ju förstås just denna bokens tema. Med Kuhn, Heidegger, Feyerabend. Och rejäla punchar på klassen ljus, Karl Popper. Lite intressant. Men i alla fall, tog det inte likafullt stopp redan med Kant i början på 1800-talet?
Som med journalistik och stora företagsledare saknas det verkligt avgörande, nämligen den inåtriktade kritiken. Lika lite som Kant ifrågasätter den nutida akademiske vetenskapsteoretikern de egna redskapen. Framförallt språket som kunskapsmetod.
Det förefaller mig så uppenbart att vetenskapens gräns i det Kantska departementet är tänkandets och de språkliga begreppens gräns. Nittionio av hundra vetenskapare gör små artighetskrumbukter åt svårigheten att vara säker på att det man säger är det man säger, men dyker sen oåterkalleligen in i den Kantska dimman. Vare sig det gäller statistik som orsakssamband (beklämmande) eller den logiska verktygslådan (något svårare).
Förtroendekrisen är väl uppenbar. Som jag uppfattar det är det idag ingen säker merit att vara akademiker. Ens i intellektuellt avseende. Det gör varken till eller från. Mest lite från. När det enligt idealen borde vara ett hedervärt till.
Om detta handlar naturligtvis vetenskapsteori. Så hur man än vänder sin rumpa har man sin Kant och Kuhn där bak. Tills ett paradigmatiskt framsteg med filosofi och förstånd tar oss någon annanstans.
Utan hjälp av akademin, det har vi nog både Kuhn och Popper
på. Så vad har vi den till? Jag frågar lite grann som
Hedenius frågade på femtiotalet: Vad har teologiska fakulteten
på mitt universitetet att göra?