Läser lite Tranströmer från en lite gulnad samlingsutgåva
som på okänt sätt flutit upp från 1980-talet. Ett
för mig främmande påteckning på försättsbladet.
(Man kan ju inte hålla koll på allt man gjort)
Det höll på att gå illa i första försöket. Tjuvtjockt med naturlyrik tyckte jag. Att de aldrig lär sig något. Något annat. Om livet.
Men häromdagen gick det bättre. Det var i själva verket tvärtom. Ett antinaturmetaforföredöme rentav. Lite TS Eliot Waste-Land-stomp. Gott om intellektuell nyfikenhet.
Ibland måste man tvinga sig in i kontexten, eller va de nu kallaret.
Såg filmen "Om jag vänder mig om". Dagsfärsk svenskflaggad vara. Garanterad av hr Konsulenten på Filminstitutet läser man å förtexten.
Manus finns nog inte. En tjock binge med starka scener som körts i grönsakshacken. Så får duktiga skådespelare bränna det till en vacker emaljerad yta.
Avståndet till Waste-Land-stompet och Tranströmer är
faktiskt inte så stort. Giv oss små blanka flisor av konst
att blanda i gröten. Kattblänksblända oss, det verkar så
rätt.
Drar kundvagnen en stund åt en vän på stormarknaden. Som två spårvagnar som delar spår en liten bit fram till nästa växel. Protest! Inget "som", ingen lyrik.
Tranströmer är samma sak på spåret. Det verkliga
dyker upp där lyrikens ordhack tar slut.