Läser lite Tjechov-noveller. En heter "A Living Chattel" på
engelsk, vet inte hur det läses på svensk. Ägodel, eller
kanske lösöre? Hittar inget på webben. Han har visst skrivit
600 noveller. Eller var det 900?
Det handlar om en äkta man, en älskare och en skön ung liten Liza i mitten.
Två män som båda är en sån där kombination av drummel och finkänslighet, som de fåkunniga kanske bara tror kan finnas på den ryska artonhundratalslandsbygden.
Tjechov skrider alltid med lätt penna. Älskaren köper nu efter akt ett drastiskt över den något förälskade nittonåringen för halva sin förmögenhet.
Allt är både lycka och kanske ingenting särskilt ändå.
Den abdikerade äkta mannen dyker överraskningsvis efter en tid upp som innehavare av sommarhuset tvärs över gatan och Liza får igen lite roligare än annars.
Först tycker jag att karlarna glider runt i en lite menlös materialism respektive teatraliskt kärleksnit. Men så småningom djupnar helhetsbilden.
Om lilla Liza läser man mindre, hon tecknas som den passiva och nästan omärkliga ljuvheten. Minspel och flickvärld utan insida. Kanske är det en författarömhet, som just gör henne rättvisa.
Hon gör alldeles tydligt vad hon kan för att kryssa sig fram till ett eget liv.
Scenen snurrar nu långsamt några varv med en bearbetning av det oväntade återseendet av kontrahenterna som husgrannar på semesterorten. Liza kliver till sist tillbaka till maken (och barnet), men det verkar inte vara huvudsaken.
Den tjechovska pessimismen hinner nämligen sänka sig. Den ursprunglige äkta maken håller sig en tid med två franska kokotter, som han fått till låns av någon fursteättad bekant. Tills han informerar över balkongräcket att sånt där kan man ju inte hålla på med. De förstår ju inte vad man säger åt dem...
När man läst till slut inser man svårigheten: Hur hålla livsgnistan vid liv? I herrgårdar på ryska landsbygden eller annorstädes.
Livet går vidare. Inte spelade de golf, men de hade ju annat som verkade någotsånär ok.
Och Liza, hon tog väl sig fram. Men författaren låter hennes späda uppenbarelse tjockna upp i årsglidet på de allra sista sidorna. Utan att hon fått vara med annat än som objekt.
Jag tror Anton hade ett gott öga till Liza. Hans egen unga Olga fick både förälskelse och stöd för sin skådespelarkarriär under de korta fyra år de var gifta.
Att göra saker, det brukar bli bra...