Självmordsbombaren i Israel är en martyr som kommer att möta 72 mörkögda oskulder i himmelriket läser jag på en kvällstidningssida i en tunnelbanevagn. Enligt Allah. Oerhört uppskattande inför kvinnokönet dessa araber.
Och en annan syn på vad man tar med sig på resan över dödens flod.
Vad skulle man då egentligen ta med sig? Vad är det sammanhållande kittet i medvetandets bedömning?
Nåväl, innan dess. Finns det några mål i livet? Eller finns det bara ett vägen dit? Till målet. Jag kommer gång på gång in på det faktiskt.
Hur skulle det vara att dunsa in i sina drömmars uppfyllelse? Man kan le överseende åt drömmar och verklighet när det gäller miljonvinst på spel. Men det är oklokt. Den osyningsbara verkligheten är bank i spelet.
Allah rekommenderar 72 oskulder. Tänk om man i alla fall i så fall tänker på en promenad i vårsolen med den man tror att man älskar. Oupphörligen och fortfarande medan man avaktiverar den trettonde oskulden? Kan Gud förbjuda det? Kan Gud förbjuda något överhuvud taget?
Kärleken till offentligheten, dumheten och religionen - kan den ta slut? Till slut? En befrielse från en trängtan till det som aldrig kan bli det exklusiva.
Den kan nog det. Där finns en säregen mystik, en andens antimateria som kan dyka upp lite då och då. Ibland skymtar den fram i det invanda tristbruset. Som en undertext som de säger, de där hemska människorna.
Det exklusiva, det utsökta.