En DN-essä-helsida av Claude-Levi Strauss gör mig förundrad. Om islam och världens förklaring si eller så. Helt oläslig på grund av brist på disposition och inriktning.
Är tidningsredaktörer på 2000-talet så totalt utan omdöme? Dagens kulturbyråkratgrindvakteri tycks hela tiden nå nya fantastiska bottennivåer.
Apropå dålig stil. Läser fortfarande Carl Bilds veckorbrev. Eller ögnar igenom. Den karln har skrivit i X år nu utan att det gått upp för honom att han kanske borde disponera sin text i lagom långa stycken med mellanrubriker. Och varför inte en innehållsförteckning eller inledning? Onåbarhet kan manifesteras på det sättet.
Världen är ur led. Har förstås alltid varit.
Apropå kultur och intellektuella. En god del av mitt liv var jag oerhört upprörd över kristendom och religion från en ateistisk utgångspunkt. Numera har fokus glidit över till det slafsiga kunskapsteoretiska medvetandet hos mänskligheten på det så kallade intellektuella området i allmänhet. Jag har svårt att se någon större skillnad på franska filosof-sociologer och pingstpastorn. I mean it.
Jag är hemma i en vid det här laget gammal och hederlig och kanske bortglömd analytisk filosofisk tradition. De flesta av de som berömmer sig av att vara något genom sin professionella intellektualism är ganska så motbjudande. Och samtidigt obehagligt påträngande.
Kultursociologjournalisten ersätter pastorn som antites i tillvaron.
Lösningen finns till stor del i livet alldeles runt knuten. Bland
de som inte anser sig förmer och som både vet och är. I
lämplig utsträckning.