Möjligheterna att dra sig tillbaka är renoverade. Nya alternativ till det gamla att fly ut på landet till den klassiska ensamheten och kontemplationen. Man kan dra ur sladden till bruset via radio, TV, eller som för mig, via datanätet. En fantastisk stillhet kan breda ut sig. Eftersom ingen hälsar på en utanför affären i storstaden och man stöter ihop med bekanta på stan en gång vart femte år, så fungerar det.
I tomrummet kan finnas essentiella saker. De få mail som kommer kan vara utomordentligt relevanta. De personer som märks emellanåt kan vara viktiga möten.
Globaliteten har det nog alltid varit ganska ok med. Men teknikerna är faktiskt nya. När svenska demonstrationsproffs på besök i Peking kan ringa hem från polisstationen och berätta att de blivit dragna i håret (eller möjligen var ordningen den omvända), då är kommunikationen en beaktansvärd modernitet.
Bruset kännetecknas av journalistik och kultur på burk. Parasitär, trendinriktad och osannfärdig när den är dålig.
Det officiella samhället vinnlägger sig om officiell kunskapsproduktion. Även den parasitär när den är som sämst. När nyttoperspektivet lyser med sin frånvaro handlar det ofta om att bara trampa runt i den konceptuella dynga som man själv producerat. Och utstöta sina outtröttliga, "Se här! Se här!".
Men det glimrar också i frosten.
En skribent i DN:s (numera något bättre) essä-hörna skriver lyriskt om Sveriges jordbruksekonomiska utveckling under sjutton- och artonhundratal med utgångspunkt från en avhandling, som densamma tidning hade förbigått när den var ny. En sannskyldig perfektion, som nittonhundratalets utvecklingsekonomer inte ens varit i närheten av, vill han mena. (21 nov).
En annan dag en intresseväckande presentation av en till synes inopportun avhandling om det svenska adelsståndets historia. Samma sak där, den kände samtidsdebattören upptäcker ett litet utvecklingsekonomiskt under. Man kan säga att det handlade om kompetens-cirkulationen i adeln.
Jan Myrdal skrev någon gång något på temat "Den onödiga historien". Underbart uttryck! Själv är han förresten kanske ett bra exempel på just onödigheten. Jan den som jer sig.
Det är uppiggande med en utsikt som gör gårdagen till den intressanta verkligheten. Jag känner samma dragning till sjutton- och artonhundratal som många andra. Gripenstedt och Fredrika B. och sånt ni vet.
Det är långsam kommunikation. Oerhört viktigt. Bibliotek
är viktigare än akademi. Det skrivna ordet når nämligen
långt, det kan ta höjd över det nedriga mänskliga
tillkortakommandet.