Varför berömmelse, varför offentlighet? Det verkar vara en drift som är särskilt svår att förstå. Om man tänker efter. *)
Berömmelsen är förmodligen det första steget mot döden. Att bli ett andlighetens spöke. Numera kanske inte så säkert i himlen, utan mer troligt i bildmaskinernas och de mekaniskt nickande mediekonsumenternas värld.
I alla tider berömmelsehunger. Grekiska sagor eller kungahus då. Glättade bilder i tobaksaffären och sminkat grin i TV idag.
Förr gick man kanske gärna ut i krig med rosenröda drömmar om det berömmelse-nobla i att lemlästa och lemlästas. Idag kan det vara dokusåpa eller journalistik som är berömmelsekletig. Kan på sin höjd leda till lite mental rubbning.
Varför nu alltid berömmelse? Är det lika viktigt som kärlek?
Behöver vi det för att överleva? För att bli kommunicerade? Finns det en Darwinistisk aspekt på det? Vad händer i kändisens hjärna?
*) Är det inte så - vilket är så ofantligt svårt att intutivt förstå - att offentlig erkänsla och framgång för individen snarast är ödesdigra judas-kyssar, som man kan ha lyckan att undgå? Detta slags förstånd torde dock för de flesta infinna sig mycket sent. Mycket för sent för att vara till hjälp i farans stund. Men kanske tidigt nog för att ge en medelålder med en kvaliténs guldkant.
Läste om Bach i flygplanstidningen. Hur han höll sig till sina egna benchmarks och brydde sig en hel del om sin stora familj och föga om vad andra sa. Uthärdade till och med att vänta på sin berömmelse minst 50 år efter sin död. Stimulerande läsning var det.
Men kanske inte helt sant. Hörde sen på ett intressant radioprogram om Bach, Händel och Telemann. Om hur de konkurrerade livligt med varandra och om hur affärerna verkligen var ganska goda. Visst var det musik, men också ganska mycket av det goda livet för den som begrep sig på företagssamhet.
Låter bra! Alltid högst sannolikt att historien är förfalskad.
Just därför.