Om man har läst Origin of Species känner man genast igen det speciella: Den mannens fantastiska charm som vetenskaplig resonör. Och här gäller det egentligen att (i en privat text för familjen) göra begripligt hur man kan bli en av lärdomshistoriens giganter.
Just like that! Inget tjafs.
I ett avsnitt där han berättar om forskare han mött skriver han om Buckle (positivistisk historiker med History of Civilisation in England): "This book I found most interesting, and read it twice, but I doubt whether his generalisations are worth anyting".
Har det hänt så mycket på drygt hundra år vad gäller gott omdöme? Den gode Charles har kanske inte pratat färdigt med Sankte Per ännu.. Jag skulle vilja höra hans aktuella kommentar i förbigående om Freud eller franska filosofer på 1900-talet.
På de sista raderna gör han ett litet bokslut med sig själv och sitt intellektuella liv. Han ger en trovärdig bild av ett temperament och en avspänd formidabelt tålmodig objektivitet, som nog förklarar hans framgång.
Han menar slutligen att han med åren hade blivit en allt mer perfekt forskningsmaskin och att han beklagligtvis så småningom helt hade tappat intresset för de sköna konsterna. Det enda som kunde få honom i stämning i sena år var romaner med beundransvärda personligheter, allrahelst med en vacker kvinna...
(Men det är dock inte det allra sista. Allra sist kommer en liten redogörelse för de tre forskningsbedrägerier som han kommit i kontakt med under sin tid och vad man kan lära av det.)