1900-talet har varit det massiva gränsöverskridanets århundrande inom tankens värld. En miljonarmé av konstnärer och akademiska intellektuella har trampat över gränser och producerat oändliga mängder med.. vadå egentligen? Föregivet av högsta stämplade kvalité, men kanske ofta till lika lite nytta och glädje som religiös abakadabra anpassat för mediterande munkar i lämpliga avkrokar.
Utgången är naturligtvis i varje enskilt fall oviss. Alla har naturligtvis ärligt strävat mot både Einstein och Nobelpris. Dock,vad gäller humaniora kan nog det mesta inte höja sig över god standard i det antika Grekland. (Men den lilla resten blir naturligtvis stor - absolut sett!)
Kanske man en dag kommer att sätta forskarspaden i vår tids konsekrerade psykoanalys, antropologi eller litteraturvetenskapande med samma förundran som vi idag petar på Newtons eller Strindbergs alkemi-intresse. Jag menar att de teoretiska kraven på humaniora till slut kommer att genomgå en förnyelse.
Samma einsteinska jagande på det stora genombrottet inom musiken! Vid det här laget etthundra år av aggressivt nyskapande atonalitet. Eller kanske redan Wagner lät illa? (Men jag har en vän som är säker på hans geni.)
Hindemith slår an sitt stycke med horn. En stark utdragen lång bakvänd från solisten. Första tio gångerna fick jag samma upplevelse som om någon skär i glas. (Fast det ligger säkert någon trosviss musik-matematisk teori bakom.)
Men vi är inte utan personlig utveckling. Vi kan bli munkar, litteraturteoretiker eller jungianer. Eller musikälskare som finner något skönt i 1900-talets konstmusik.
Så jag sätter mig i dragspelet i ledbussen och plockar fram min Walkman utan rörliga delar. Hindemith Sonata Horn. Bakom den i displayen ligger binära brusfria representationer av Haydns trumpetkonsert och Mozarts 25:a.
Var och en salig på sitt. Och alla ska vi vara som en stor familj.
Som tänker rätt och lika.