Jag hajade till när jag såg en "donation"-knapp i Dick Erixons Blogg. Erixon är en av de som verkligen kan grymta om "Varför Blogg-hysteri just nu, det här har jag gjort i många många år".
Dick Erixons stil har varit att visa hur roligt det kan vara att bygga en position på en webb-plats i trots mot auktoriteter och publicistiska grindvakter. "En av de tio bästa i Sverige" är ett av omdömena i marginalen just nu.
Att bygga en egen ö i internethavet, det är ganska fantatiskt. Det är på sätt och vis en dröm om amatörism. Internet är nästan gratis, inga pengar behöver flyta. Bara en ädel kamp!
Men denna "Donera till mig"-knapp nu då?
Det beror nog på att det både finns gränser och olika roller att hålla sig till, men samtidigt också konvergens-processer.
Professionella journalister står naturligtvis på en annan grund. En icke-webb-grund. De har till och med svårt att fördra Metro och dess efterföljare. Jag har svårt att förstå den mekanismen: Gång på gång kommer små surmulna skriverier där journalisten visar sin sorg över att människor läser gratistidningar.
Journalisten (och den etablerade författaren) är redan något tillräckligt fint. Med uppdraget följer en uppgift att producera. Allt detta sker med en viss anställningstrygghet, sans, måtta och värdighet. Och blir nu detta för stelt så kan man ju sockra med politiskt korrekta folkliga manér. Skådespelarkommunister och Lars Norén.
Amatören på nätet är inget, men kan publicera obehindrat. Ofta aggressivt förhoppningsfullt. Spontaniteten och engagemanget kan vara gränslöst.
Men perspektivet kan förskjutas. När amatören skriver varje dag börjar det professionella hjulet att snurra. Det uppstår en förväntan på ett jämt produktionsflöde. Till slut bleknar nog det heroiska amatörism-idealet. "Donate"-knappen faller sig ganska naturlig.
Och läsekretsen är inte riktigt oändlig trots allt. Bara annorlunda. Och läsandet kan visst förändras, men inget når obehindrat oändligheten. En slant till det som är bra är inte så tokigt.
Finns amatörism?