Har med viss förvåning följt EU-valsdebatter i TV. Ska vara verkligt uselt enligt journalistvisdomen i aviserna.
Men så verkar det inte. Här ser man miljöpartister och vänsterpartister som har förtvivlat svårt att stå upp till sitt "ut ur EU". En Jonas Sjöstedt, som inte vill dölja att han gjort ett föredömligt jobb i EU med en miljölagstiftning för gruvdrift. Miljöpartister som byter planhalva flera gånger i minuten. Ingen kan ta miste på Europa-engagemanget. Flera som varit i parlamentet en period och kan tala om var skåpet faktiskt står -- ett ganska nytt läge må man säga! Alla diskuterar ivrigt vad som ska göras under det gemensamma nya EU-skeptiska paraplyet. Simsalabim!
Om det nu är sant som det står i avisen att andra länders EU-val handlar om inrikespolitisk proteströstning och annat ännu värre, då verkar vi plötsligt äntligen lite mer hemma.
Sverker Olofsson är ett fenomen. Han gör ett västerbottniskt kvalitetskontrollarbete, som får de vanliga inrikesreporterna i huvudstaden att framstå som de ytliga fåntrattar de ofta är.
Dessutom, att slippa se de vanliga partiledarna känns bara rätt - vad skulle de kunna tillföra?
Jag misstänker att människor som träffas, ofta upptäcker att de vill vara nyttiga tillsammans. En sorts kollegialitet, som man ibland hör om i svenska riksdagen (och som jag ofta tyckt kan förfalla lite hotfull för väljaren). Det är kanske här man har den representativa demokratins essens: Resan från väljarna till parlamentet, resan till en ny gemenskap som för politiken ett litet men viktigt stycke framåt.
Till och med en så okunstruktiv rabulist som Per Gahrton, verkade
ha sin EU-förankring. Uppenbarligen ville han när det kom till
kritan vara kvar i sitt Bryssel, oavsett hur retoriken pekade vid gästspelen
hemma.