"Skriv till oss om du också har haft problem med Ryan Air!" Aftonbladet har länge arbetat på att utveckla de journalistiska varg-generna. Företagsdrev? En särskild prissumma verkar vara satt på Ericsson sen länge. Behandlingen har varit sådan att man kan undra om det företaget bryr sig om att sända pressmeddelanden till tidningen.
Och Mona Sahlin överträffar sig själv. Här behövs minsann inget extra som i svensk-nazi-journalistiken.
Det massmediala ordet tycks vara överallt. Man måste resa långt bort för att komma loss.
Sanningen är att språket ljuger nästan alltid. Afrodite var säkert sämst i klassen på att skriva kärleksdikter. De som gör gott, talar inte om det. De som har särskild begåvning skriver sällan i tidningar. Besöker sällan TV:s nyhetsprogram.
Reklamen är det formidabla ljugandets språk. "Vi har 6000 års IT-erfarenhet" skriker en annonspelare mot mig. COOP kör en kampanj som hela tiden säger till mig: "se här, vi renommé-snyltar ogenerat på allt som finns som schymanröstare och andra stadsboende med hjärtat till vänster kan anse vara fina värderingar".
På fina tidningars kultursidor skriver de fina människorna om kultur och försöker vränga till bilden av tillvaron maximalt. Till vilken glädje, nytta? Lite påminner det nog om COOP:s kampanj. Som i sin tur är gjord av reklammänniskor som rimligtvis inte kan veta så mycket om det företag de vill att vi ska älska.
Var finns det som är värt något? Är förståelsen
en lögn?