Både Rinkeby och Skarpnäck är mycket sympatiska som stadsbyggnadsskapelser, det finns så mycket fiffigt och trevligt. I Skarpnäck var man så smart och byggde alla bostadsrättskvarter först. Och så vidare. Och kulturhus i koboltblått. Med rättänkande medborgare i, och teater.
Jag skulle kunna berätta mycket, men ska nöja mig med en sak: Fotbollen.
Från Värmdö var jag van vid pojkfotbollen och fortsatte naturligtvis med att följa med och ta del i den. Men det var annorlunda. En entusiastisk holländare höll i det hela, men det märkliga var att under två års tid var jag nog den enda förälder som dök upp på träningar och matcher. Holländaren slutade en dag tvärt efter två år, säkert utledsen på föräldrar (läs ensamstående mammor) som såg hans verksamhet som barnpassning.
That is my point. Se det sovjetiska i det svenska. Det svenska sättet att bära hjärnsubstansen i politikerportföljen.
Sen en tid hälsar jag ibland på i Skarpnäck. Hos invandrare
från Sovjet. Faktiskt ser allt mycket fräscht och helt oförstört
ut på hus och i trappuppgångar. Skarpnäcks allé
ser ut som för tio år sen, bara ännu lite sömnigare.