I flera artiklar behandlades problemet att ett ämne, enkelt uttryckt, kan fördummas av specialisering, överdrivet pedagogiskt nit och annan mänsklig svaghet.
En lång tid efter min fil kand bestämde jag mig för att läsa filosofi en termin eller så - jag var ju intresserad och jag behövde en break. Jag började således på en ett-betygskurs ute i Frescati. Jag minns det som en chock och besvikelse. Amanuenserna som undervisade föreföll mig totalt ointresserade, eller åtminstone oerhört annorlunda i sin uppfattning av vad filosofi var. Jag kom med frågor och synpunkter, tyckte väl själv att jag begrep en del. Jag fick bara en totalt oförstående miner till svar, på gränsen till "kom inte med den typen av inlägg en gång till...".
Först flera år senare när jag hörde professorn (Prawitz?) tala i ett diskuterande radioprogram sa det klick, jag återfick lite förtroende för Stockholms universitet. Han var begriplig och djupt sympatisk för mitt öra.
Jag har haft flera sådana insikter. Det vill säga upplevelser som pekar fram emot följande tes:
"Den huvudsakliga nyttan med samhällsvetenskaplig (humanistisk) forskning är att den producerar enstaka professorer, som när de äntligen blir professorer, äntligen blir självständiga stressbefriade sympatiska resonörer och tänkare."
Det är som bidrottningar?