Klyvningen mellan stadsliv och lantliv har en djupgående kulturell betydelse. I detta land förvisso. Ett svenskt hemma är typiskt bipolärt. Förgrenat, liksom våra skilsmässobrokiga släktträd. Åke Daun skulle säkert hålla med.
Många av oss när sig på en pendling mellan stad och land. Så specifikt och olikt en äkta lantmiljö, bymiljö eller stadsmiljö!
Är det ett psykokinetiskt kraftfält? Talar granarna och gatans hus till oss?
Den moderna ljugarbänken på skärgårdsö-bryggan - kan man finna någon mer extrem antipod till stad och utveckling? Vad händer i det som inte händer där?
Det urbana är ändå det mer kompletta i min smak. Här möter jag den första parkblomdoften i skymningen, eller hör en flöjt i ett öppet skolfönster på en dammig grå fasad. Känner överraskningen en solig vardagsmorgon med doften efter regn från asfalt och trottoarsten.
Myllrande stadsliv. Symfoniskt. Stadens vimmel som det påtagliga.
Lantligt lugn. Som broms för tankens framfart. Fisken uppkastad på
land?