Män och hederskvinnor

Hur lever mannen ett gott liv i dagens Sverige? Mannen i kärlek, äktenskap och familj - kan det va nåt? I de gamla skrifterna får detta ämne faktiskt en ganska högaktningsfull behandling. Jag har just läst par essäer om kärlek och äktenskap som har sextio år på nacken. Med god vilja kan man läsa ut ett visst evigt förnuft, men samhällsutvecklingen gör ju att det mesta blir svårbegripliga inaktualiteter. Men ett och annat står sig, bland annat mannens upplevelse av den eviga gräl- och gnällsjukan. I moderna tider slår det sig också på något, som inte behövde avhandlas i den gamla handboken: Dålig ledarskapsträning.
 

Våra manliga privatliv har det inte varit en dans på rosor om man varit född på fyrtiotalet. Ja alltså, det här gäller om man har rört sig i urbana och intellektuella miljöer. Och tagit allt på så stort allvar som fyrtiotalister plägade. (Annars har det kanske inte vatt’nåt. Jag tänker på att många har levat sitt liv på platser, där man inte behöver bli påmind om att hålla ett hälsosamt avstånd till Stockholm och slikt.)

Våra kvinnor har nu lekt revolution i tre decennier. Är det möjligen världshistoriens mest långdragna omvälvning? På deltid, måtänka. Har de ivriga fått den kampens tillfredsställelse, som är upprorets sanna inre mått?  En del partisaner har nog haft lika svårt för eftertanke som de förkättrade direktörsmansgrisarna och vaknar plötsligt upp i en självförvållad barnlöshetstragedi.

Mannens lott var det alltså. Man måste kunna orientera sig i nya situationer, eller hur?.

I sin yttre form är historien inte så originell. Tongivande kvinnosakskvinnor valde upprorets metafor och revolutionären är ju i det egna perspektivet alltid bättre skickad i allt. Lidandet adlar alltid även tänkandet i dessa sammanhang. I följd härav är kvinnan i princip bättre på allt. Det finns säkert fina ord för denna enkla världsuppfattning. Konfrontationer med kvinnor som inte gillar den alls, är en ny trend sen några år.
 

Tryck på Off  för kvinnokampens retorik och provokationer. Ta för dig istället. Utnyttja det bästa av ett mer jämställt samhälle! Gillar du att ha en familj och att inte bara ha ditt människovärde i jobbet? I så fall är möjligheterna större än på länge. Men det kräver lite självständighet och handlingsförmåga av dig.
Det förutsätter att du lärt dig något sen du flyttade från mamma. (Ja, om man måste uttrycka sig så, finns det kanske inte så mycket hopp.)

Det viktiga är att du har en självbevarelsedrift och kan ta ett grepp om det du vill ha ut av hustru, familjeliv och barn.

Skaffa dig förebilder. Du kanske inte hittar dem i Sverige längre. Hade du kanske en pappa som var modern toffelhjälte och intervjuades av KerstinVinterhed  i DN på sjuttiotalet eller något liknande. Sök upp något som verkar relevant, kanske hur män och fäder beter sig i andra länder, se på amerikansk film eller vad du vill. Om du inte tror på att det finns en och annan typiskt manlig dygd, som du kan ha ett visst ansvar för att föra vidare, åtminstone till dina söner, så är du nog lite illa ute?

Det är nämligen så att om vi män skulle göra allvar av tendensen att desertera från allt initiativ och hävdande, kommer tjugohundratalet kanske att domineras av sådana som Inger Segelström, som t.ex. kan föreslå nationellt anställningsstopp för manliga chefer, eftersom de per se är korrumperade.

(Sanningen är att det ännu en tid kommer att finns rätt gott om dåliga kvinnliga chefer och det även har funnits en antydan till brist på automatiskt fredsälskande kvinnliga politiska regeringschefer.)

Sannolikheten för att ditt äktenskap slutar med skilsmässa någon gång är ju inte så liten, trots allt. Inte så osannolikt att barnen inte är vuxna då. Då är det väl inte så klokt att ha betett sig så att man inte kan ta hand om barnen. Mer eller mindre. Särskilt om det gäller söner

Det kanske blir så att du låter din hustru gå för att förverkliga sig själv när hon närmar sig 45-50, och att du  blir den som fortsätter med familjeliv. Det kan bli din bästa tid om du har en typiskt manlig karriärkurva.

Vi mognar sent, som det heter om oss grabbar. Här finns egentligen den stora fördelen med dessa ettermyror till fyrtiotalistkvinnor.  Chansen finns att en sådan kan sparka liv i dig redan i början på relationen. I bästa fall kan du sen använda en manlig förmåga till analys och beslut på det som du förmodligen begriper dåligt.

I bästa fall flyter ditt förstånd inte i dimmor och dån bakom förälskelse och kvinnopolitiskt betingad äktenskaplig osämja. Kvinnor med tofflor i handen upptäcks lätt om de skulle dyka upp, men det finns subtilare fallgropar. Läs gärna böcker om kvinnligt och manligt, det mesta är egentligen skäligen enkelt på det här området. Bryt inte nacken av dig i försök att knyckla till allmänmänskliga könsrollsskillnader.

Vad som än gäller i tidningar och radio och TV och i regeringen och på en massa andra ställen, så är det inte ett kriminellt skitgöra att reparera bilen istället för att laga kläder. Det är kanske en bra idé att jobba extra för att hustrun ska kunna vara hemma lite mer tid med småbarnen. Pröva några practical jokes om den feministiska magin har blivit för stark. Gå inte på alla dessa otaliga desinformationsmyter om din könsmässiga underlägsenhet, som t.ex. att du inte kan prata med andra män om känslor och familj eller att du har fel på simultan-motoriken. Det vet de inget om.

Och alltså, om du gillar att vara pappa, prioritera det..
 

Hyggliga perspektiv. Samlivet kan alltid bli hur bra som helst, och du behöver inte lyssna på magasinet Freja i radio för att lära dig något om livet. Gå ur vägen för all trälig kvinnokampspropaganda, särskilt med tanke på hur svårt vi har att begripa hur de tänker.

***

Den feministiska krutröken har legat tjock över Sverige i decennier. Många av oss har, helt oavsett de kvalitéer vi kan ha haft som vänner, partners och män, varit utsatta för ett livslångt tjat och experimenterande från dogmatiskt revolutionära jämnåriga kvinnor.

Man har blivit så trött. Man kanske borde begära skadestånd i grupp. Eller ett moratorium.