(eller vad Pia Nilsson inte kan räkna ut)
 
 

1976. Min fru satt på balkongen på Visbyringen i Rinkeby med sin stora mage och såg ut över glassplittret på gården nedanför och sa till mig: "Här kan vi nog inte bo kvar nu när vi ska ha små barn..."

Vi hade (av lätt insedda skäl) lätt fått lägenhet i Rinkeby ett år innan och jag kan alltså skryta med att ha gjort en viss samhällstjänst.
 
Rinkeby är fint planerad som stadsdel - till skillnad till Tensta som jag aldrig förstod mig på. Vi hade min hustrus två barn i lågstadiet. Skolorna låg i stadsdelens fyra hörn och i mitten låg högstadiet. Det gick ganska bra att bo i Rinkeby, men det var väl inte helt tillfredsställande heller.  Som när Andreas kom hem och berättade att de hade fått krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv mot lärarinnan. Han  brukade också berätta att det ibland kom in några "extraturkar", som satt längst ner på en stolsrad och bara lyssnade.

Det är nog fler än jag som lagt det politiskt korrekta åt sidan när dess verkliga praktik kommit för hotande nära. Jag ska här försöka beskriva olika skolor jag haft för fem barn, varav de tre yngsta är mina egna. Allt för att ge exempel på vad som kan vara uppåt och nedåt i värvet. Slutsatserna ligger sist.

Vi lämnade Rinkeby för något mycket originellt: Att bo på Östra Granholmen, alias Edlunda, en ö utan landförbindelse just innanför Vaxholm. På ön hade nog igen bott permanent sedan den sista tennisbaneskötaren lämnade in på 1950-talet och det var en viss förvirring innan kommuntjänstemännen kunde hålla med om att ön hörde till deras kommun.

Upplägget var naturligtvis nästan omöjligt, vi red på ett utnyttjande av våra kommunala rättigheter. Kommunen höll god min och gjorde en del för att skolgången skulle ordnas, mest dock genom att blunda. Jag körde barnen till Vaxholm i min snipa Gröna Vågen och tog sen sedan båt in till nationalräkenskaperna på SCB, där jag tidvis jobbade 25 %. (Var annars än i Sverige är sånt möjligt!). På vintern när isen låg kom de till skolan med Vaxholmsbåt kl 10 och reste hem kl 20, utom på tisdagar då båten inte gick åt båda hållen.
Annikas fröken glodde snett på mig några gånger. En del jämkades genom att de kunde vara hemma hos klasskompisars föräldrar.

Nog om det, året därpå blev det utkant på Värmdö, där vi byggde hus och bodde i 10 år.

Här fungerade det mest normalt och bra, speciellt i lågstadiet. Högstadiet rullade också på, men jag minns ett besök där som var lite skrämmande, för jag fick överrumplad klart för mig vilken oordning och framför allt bullernivå som ansågs vara naturlig. På en vanlig arbetsplats skulle facket stängt och yrkesinspektionen varit på plats redan samma eftermiddag, kändes det som. Hur kunde man lära sig något under sådana förhållanden?

Sammanfattningsvis hade jag intrycket att man brydde sig om barnen i låg och mellan, medan i högstadiet gjorde man det inte särskilt. Om ingen lyssnade på specialämnesfröken, så brydde hon sig inte om det. Framförallt brydde man sig inte om eleven, inte om man är ämneslärare inte.

Skåplivet är ju konstigt för den som suttit i folkskolebänk. Ett kuriosum som kanske säger en del: På föräldramötet beklagar sig skolan över att barnen inte kommer i tid till lektioner. Efter ett tag visar det sig att det tidsstudiemässigt inte hade gått att förflytta sig från den ena lektionen till den andra och besöka skåpet däremellan med gällande schema. Hemmestaskolan var som allt annat i Värmdö kommun, bussning i kubik, och jag kan tänka mig att schemat led av det.

I slutet på 1980-talet flyttade vi in till stan och Skarpnäck, en ny mönsterförort som en gång Rinkeby. Bra tänkt precis som Rinkeby, speciellt listigt med att andelslägenheter byggdes först.  Men stadsplanedrömmen hade vissa omständigheter mot sig, i varje fall just då.

I klass fem i Bagarmossen byttes lärare en gång i månaden (bokstavligen sant, det är ingen svepande överdrift) och alla var utan lärarbehörighet.

Dagisen som fanns i varje kvarter, började bra men förföll så småningom till rena katastroferna, ty detta var under det glada åttiotalet, när det var brist på arbetskraft. Efter något år valde kommunen att stänga flera av enheterna. Obehaget att inte man inte  kunde ge alla barn plats var lättare att bära än se hur inkompetent det fungerade.

Den näst yngste, som inte for väl, placerade vi i en tid i ett Waldorff-dagis i den närbelägna idyllen Björkhagen.
 

Nu gjorde vi ett alexanderhugg och köpte ett beboeligt missionshus i en intagande by vid sjöar mellan Nora och Lindesberg. Tjodolf fick gå i en lantlig B2-skola, och mamma bestämde sig för att vara hemma en tid.
 

Vi gladdes åt allt det nya, men efter några år var vi ändå inte helt nöjda. En bidragande orsak till att flytta in till centralorten Lindesberg var att byskolan i skogen var gammaldags folksskolläraraktig på mer än ett sätt. Möjligen kunde det bli så att engelskundervisningen inte blev den bästa, möjligen kunde den stationära bygemenskapen bli knepig om det blev problem i skolan.

Han som gick i högstadiet i bruksorten lite mot norr ut hade det ganska bra. Skolan var mycket rejäl och hade exempelvis bra ordning på anti-drogaktiviteter och allt sånt.

I nian hade vi en liten kris. Han vantrivdes alltmer med matematiken, som han alltid varit utmärkt bra på. Det visade sig att det var för lätt och ju fortare han arbetade, ju mer fick han att göra av samma sak. Och det var mest att gräva diken, inga ekvationer och sånt.  Jag var konfunderad.

Jag beställde möte med matteläraren och kom resande från Stockholm, där jag för det mesta var, för förhandling. Det var inte helt okomplicerat eftersom vederbörande, som var omskolad gruvarbetare, var gift med studierektor.
"Ekvationer, ja det behöver bara dom lära sig som ska gå på gymnasiet. Det tar vi upp de sista veckorna för dem. Här försöker vi tänka på undervisa om det som man kan ha nytta av främst".
Jag försökte diplomatiskt tala om nyttan av Pythagoras´ sats och jag gjorde väl lite intryck, för det blev sen något bättre.

Lindesberg var utmärkt för barn i skolåldern, det gamla hederliga Sverige när det är som bäst. Bra skolor och gymnasium, tillräckligt stora för att kvalité och omväxling ska råda. Gångavstånd till allt: bibliotek, simhall, idrottsplatser, (systembolag,) järnväg. Gratis eller låga avgifter i ungdomsidrotten. Och som på landet och i villaområden world-wide: föräldrar som lägger tid och pedagogisk iver på egna och andras barn.
 

Sen ett par år alla tillbaka i Stockolm, och nu blev det skola i Nacka kommun för de två yngsta.

Nu är vi inne i den moderna tiden. Vi välkomnas mitt i sommaren till en sittning runt ett bord hos rektor och studierektor och någon till,  för att få veta att vi är välkomna till just denna skola och varför den är så bra.

I stort sett är den mycket bra. Sen några år är det max 17 elever i klasserna på högstadiet, något som man tydligen klarar av med god arbetsledning. Min yngste har just börjat i sjuan och har kunnat välja en naturkunskapsorienterad klass, som har en laboratoriesal som klassrum. Läraren tindrar och Studio Ett har visst varit på besök.

 Så det kan gå!

(Vilken Tendens som Studio Ett-reportaget hade vet jag dock inte.)
 
 

Slutsatser

Det har blivit bättre. Det ser banne mig riktigt bra ut. Både i bruksorten och i skolchecks-orienterade Nacka är skolan under det sena 1990-talet medveten om att förväntningar finns och att det gäller att ha en ansvarsfull och ambitiös ledning.

Slappheten från 80-talet finns knappast, man måste nog inse att det brinner i baken på den offentliga sektorn och att vi är på väg framåt med mycket. Konkurrensutsättning stavas det. Samtidigt är skolan en mittpunkt i samhället. Samhälle byggs inte med konkurrensutsättning.

Jag minns att jag tidigare alltid ondgjorde mig över att lärarna nästan aldrig hade erfarenhet av yrken och samhälle, dvs jag kände obehag inför det raka röret från skolan in på lärar-seminariet.

Det känns inte så längre, situationen är på något sätt en annan.

Visst kan man ofta tycka att skola och lärare är isolerade, att de inte tar möjligheter. Jag tänker på att man genomgående inte söker föräldrars kontakt för stöd i något pedagogiskt, den enda kanal man värnar, men med ostentativ olust är skolresinsamlingsfrågan.

Jag har ofta erbjudit hjälp med datoranvändning, göra hemsida eller liknande, men aldrig fått något reellt intresse. Det normala är den sårade stoltheten. Men det ska väl fixa sig. Datoranvändning i skolan verkar för övrigt nu ligga på en rimlig nivå tycker jag. Om allt fler har dator hemma, avdramatiseras ju också detta.

Det nya betygssystemet, vilket som en utredningsprodukt var en pinsam skvader, verkar ha en välgörande aktiverande effekt i de flesta sammanhang.

Vi får se. Och sen får vi tacka för allt vi får. Av oss själva, samhället.
 
Också tack speciellt till lärarkåren och dagispersonalen. Tack för att ni jobbat med mina barn, som är det viktigaste jag har. Tack för att ni har gjort det till löner som inte visar att det är så.
Och tack staten för all rundgång. Jag kanske har gått plus!