Nutiden ter sig ganska onödig. Inte den egna lilla världen,
utan det offentliga rummet. Vem bryr sig just nu om miljöpartiets
tappade språkrör och ett riksdagsval som ter sig så hotfullt
tråkigt?
Åsa Domeij och en hoper andra tycks tycka något liknande.
En liten notis. Tyskar på besök för att studera den utmärkta svenska skolan, som fått bra ranking i någon undersökning. Mitt i värsta skoldebatten. Endast Sverige dåliga lingon har. (Visar så väl hur självömkandet kan brusa upp innanför gränsen till de andra.)
Ingenjörsbröderna Ericsson ägnas minnesprogram i televisionen. Sakligheten var kanske bättre förr.
Stora intellektualister har plågat oss. Malthus, Marx, och tusen till. Energi, miljöhänsyn och feminism som partipolitik.
Jag sitter i en av våra, ännu så länge, fina och rena tunnelbanevagnar och tänker. Någonstans finns bevakningskamror. Jag, och säkert de flesta, är nog så innerligt tacksamma för det. Inga stora andar har nämligen såvitt jag vet haft koll på brottsligheten i futurismkalkylen. I den stora tankens tassemarker fanns endast de sympatiska revolutionärerna.
Bedrägeriet ligger så nära inpå det allra mest framstående. Det ser vi på moderna skidåkare minsann.
Kan nog bli stor sak att definiera vad liv ska vara. Aktuellt även
för partledarkandidater. Bortom grupptrycket och kollektivismens osjälvständighet.
Och intellektuella knäppgökars hegemoniska pedagogik.