På TV visas en journalfilm från en Nobelprisutdelning
från för ett halv sekel sen. Ian Fleming stegar fram och får
medicinpriset. Tänkvärt eftersom det med tiden blev allmänt
känt att han ursurperat penicillinets upptäckt från en
kollega, som hade mindre geni på att visa upp sig.
Filmjournalspeakern trummar oupphörligen in flerstaviga ord i praktiskt varje filmruta - inte en enda sekund får vara i fred. Det är svulstigt, vidrigt, ja infamt. "Doktor" Österling si och så. Smattrande ordfanfarer av kryperi för kung och landets påstådda rykte i världen. En makalös turnering om att "det visar sig ju alltid att det är något speciellt med nordiska pristagare".
Fy faen. Strindberg fick inte stopp på all sån skit! Och liknande, i något försvagande utblandning är man praktiskt tagit flaskuppfödd med på femtiotalet.
TV-programmet går vidare med en avsnitt från ett nutida
nobelreportage. Helt annat, bara en liten skvätt illamående
över detta med alla fast anställda i TV-huset som man i enahanda
arbetsuppgifter måste se hela deras långa yrkesliv.