Emmas bildskärm är stor och skärmsläckaren har en väldig resurs av vackra män, halvklädda och i smakliga ställningar. Jag vet att hon gillar det.
Längtan är vår arvedel, sa han visst. Hm, vem det nu var. Längtan är också vår rikedom. Vanlig folklig längtan är det, den normala utestängdheten från slottet av ultimata uppfyllelser.
Kärlek må vara längtan. Det är en huvudlinje, som man naturligtvis tar för given. Så mycket i vår värld bygger på det. All television, t.ex.?
Men det finns undantagsvis en annan verklighet. Inne på slottet. En verklighet med längtan eliminerad. En annorlunda vardag med alla önskningar uppfyllda.
Skönhetens, njutningens eller kärlekens villkor på slottet är då säkert grundläggande annorlunda. Jag kan väl förstå om den indiske fursten på 1200-talet behövde beställa den statliga utredningen "Kama Sutra" för att kunna föra upp kärleksnjutandet i en genomgripande belysning. Eller den arabiske kalifen läste noga konsultrapporten "Den parfymerade trädgården".
När allt är möjligt och tillåtet och haremsdamerna kanske bildligt talat står i kö för att bli upplevda och kanske till och med tillfredsställda, då blir perspektiven helt andra.
Men utanför slottet behöver man inte på något sätt bry sig om sådant osannolikt. Här är förhoppningens och framgångens våldsamma berusning livets mått.
Mr Richard Burton tror jag viktorianen hette som med översättningar introducerade indisk vetenskaplig kärlekskonst i 1800-talets England. Viktorianismen gav kanske det superba hoptryckta perspektivet. En okänd vetenskaplig lust i import till en Imperial Glory byggd på fördröjd utlösning.
Lusten till det förbjudna kan antagligen räcka livet igenom
om den aldrig matas. Emmas skärmsläckarmän räcker
en oändlighet, så gott som. Men kärleken har säkerligen
även ett liv även därbortom. En tillräcklig outgrundlighet.