I övrigt svämmar tidningar över av politiskt korrekt journalistik om könens jämlikhet. Vilken densamma Olof Petersson berör och berör om huruvida Åke Ortmark berör.
I Moderna Tider syns ett inlägg av någon troende, som presumerar att något händer som betyder att man äntligen kan glömma Ingemar Hedenius.
Vi tar det istället.
Hedenius bedrev en framgångsrik folkbildningskampanj i filosofiska frågor. Hans ämne var ateismen och ett försök att tvinga fram ett uns av intellektuell anständighet ur det då fortfarande så starka kyrkliga samhällsetablissemanget.
Det finns ingen efterföljd.
Intresset för och kunskapen i filosofi, vetenskapsteori eller vad du vill kalla det är uselt och orsakar säkert samhället i någon mening oerhörda effektivitetsförluster. Jag har ibland ägnat en tanke åt hur mycket den medicinska forskningen har förlorat genom åren på att medicinska forskare ofta har skral kompetens i statistik. Det här är något liknande, men så oerhört mycket större. Hela samhällsvetenskapen är infekterad av ett ointresse för att söka effektivitet och filosofisk anständighet.
Det finns således saker som blivit sämre inför 2000-talet. Grekiska filosofer hade kunskapsintresset. Intellektuella under 1600-tal till 1800-tal hade det.
Jag gillar Ludwig Wittgensteins kunskapskritik. Han hade det. Men när jag ser enstaka skriverier om vad andra läsare tycks få ut av vad Wittgenstein skriver inser jag alltings oändliga meningslöshet. Utveckling finns kanske inte. Våra förfäder missade inget väsentligt, bra för dem.
Ok, ta inte illa upp. Olof Petersson verkar självständig och intressant. Ordet är fritt och sanning kan inte bevisas. Min tes är bara att sanningens tillväxt är oändligt svag. Fruktan för mörker och epistemologi måste sitta i generna.