Den mentala verkligheten kan som sämst vara som ett tråkigt P1-lyssnande på radio, en verklighet utan alternativ och spårbyte.
Förmågan till samtidig bearbetning är grundläggande värdefull, men svårfångad - åtminstone när den ska ha inspirationens kvalité.
Kroppen tränger sig på som en ångmaskin som antingen hotar att explodera eller rasslar i påfordran om översyn och reparation. Önskningar och tvångstankar flyger i luften och gör tänkandets tillvaro osäker.
Spana efter den tid som flytt kan man naturligtvis alltid göra, men det är väl mer rimligt att försöka toppa sin verksamhet i nuet. Och här kan väl alla känna igen sig.
Nu har jag faktiskt bakvägen närmat mig flumsektorns "känn dig själv" eller "alla kan lyckas". Kanske är sånt värt mer av uppskattning än nedlåtande överseende.
Förmodligen. Men det krävs säkert mycket mer än
en lös påklistring med en flåsig amerikansk bok eller
en veckoslutskurs. Det krävs en teori för psyket som man känner
sig tillfreds med. Det krävs ett överjag i balans, ett gott ledarskap
inombords.