För mig räcker det med den vanliga prästen, eller new-age-standard-fantasten. Klarspråk i radio kan jag uppleva likadant, trots den eminenta legitimiteten som demokratiskt forum.
Retorikens villkor är ju att frammana en insikt och att göra det genom att identifiera gemensamma erfarenheter. Vilka förhållanden och erfarenheter föranleder människor att söka upp kålrotens nivå vad gäller filosofisk begåvning och kritiskt tänkande? Det är en del av obehaget, att inte förstå hur det fungerar i det avseendet. Svaret är naturligtvis att smaken är varierande, intellektuella intressen är inget allmängiltigt.
Bildkonstnärens eller skulptörens situation är ju ett bra exempel på hur extremt subjektiv verklighetsupplevelsen kan misstänkas vara. Beroendet av subjekt och bildningsbana balanserar på gränsen till det hanterbara.