Hur bestämmer vi vad som är sanning? Kan man skapa åsiktskriterier som kopplar bort det sociala sammanhanget, och annat omgivningens tryck? När hur och varför kan man veta att man tänker rätt? Hur vet jag till att börja med att problemet jag formulerar, är ett (objektivt) problem?
Någonstans dolt i det undermedvetna har vi kanske starka kriterier som leder oss i bestämda riktningar? Eller är det bara bildningsförtrycket som har oss på kroken?
Och varför betraktar du dig själv som ett sammanhängande fenomen. Varför inte som ett spel av viljor, färger, egenskaper, stämningar?
Blandning är en sak. Sanning är en annan sak. Hänger det ihop? Så förbannat tyckte en del för ett tag sen. Blandare finns det gott om.
Idén om objektiviteten - den användbara idén om den
- är naturligtvis att objektiviteten är ett övertygande
medelvärde för sanningen. Medelvärdets motettkör
av ostyriga självständiga agenter. Inom mig eller utom mig.
Helst ville vi förstås ha något ädlare än ett medelvärde. Men nog överdriver vi mestadels möjligheten till ett världsperspektiv som är rätlinjigt, deduktivt?
Deduktivt tänkande är ett grundläggande axiom,
alltså en axiomatisk svaghet i världsbilden. Den mer begåvade
världsbilden kanske ger blanka fan i Euklides parallellaxiom och desslikes,
ägnar sig möjligtvis istället på en annan nivå
åt annan teoretisk substans, som t.ex. cybernetisk styrning?
I alla fall. Man underskattar grovt svårigheten att ha rätt.
Tänkandet löper hundra mil och sanningen en evolutionär
millimeter!
Tänkandet lider nog av en begränsning.
Och utanpå det är nog världen begränsad.
Kosmos på dig!