Kan man föreställa sig att uppleva sina livserfarenheter baklänges?
Intressant tanke tyckte jag och skrev roman(manuset) Svenska resan när jag närmade mig 35 år.
En strut av medvetande som smalnade av neremot tonårens skenbart genomskinliga och oklart klara medvetande.
Kunde boken få sluta i startpunkten? Berättelsen går ner i tjugoårens solvärmda tigermuskel, går med stadigt minskad emfas in i ungdomens tystmarkssus.
Jovisst. En avräkning med ett halvt liv, som känns helt rätt efter ytterligare 50 procent. Ett avsked i regn till den mentala hembygden, medan fåfänglighetens bockfot redan vänskapligt vilar på min axel.
Är livet är en ständig skolgång? Nja, övergår nog till forskningsprojekt - vi blir till slut kompetenta!
Kan ungdomstid vara missriktad? I sin brist på stadga blickar den framåt till förklaringen, men just densamma kan ju då beklaga sig över att vara giktbruten av vemodigt återblickande. Toppbestigningens utsikt är naturligtvis den mest fullständiga, men den sätter också ett gift i den som tagit den. Insikt.
Så, summa, när kan komplexitet och insikt möta det livsstarka och helhjärtade? Ungdomlighet är exaltation, experimenterande med vetandets och kännandets teknik. Vid vägs ände finns kunskapen och det stora lugnet.
Och så kan man då koppla på lite litteratur som elektrisk
ström. Mellan insikt och det andra.