Tänkande och kärlek försöker vi sköta själva, precis som städningen. Eller är några kanske inte så noga med det? Om den religiöse tänker så särskilt mycket själv, vill åtminstone jag ifrågasätta. Den entusiastiska människan vurmar för än det ena än det andra som avlastar från ansvaret för självständigt tänkande och ansvar i livet. Terapi och psykoanalys är en modern form av denna inlärda hjälplöshet och visst kan man ha just denna preockupation som en vurm snarare än som bot mot något påtagligt.
Och betalning är det ju frågan om. Sen hundra år. Inte världens äldsta yrke, men en tjänstebransch med hygglig prognos får man förmoda.
Är det mindre lämpligt att betala för kärlek än för att gå i analys och betala för auktoriserat tänkande och kännande? Är båda alternativen hursomhelst mindre hemska än att hyra och förnedra ett hembiträde?
Kvinnor går väl inte så ofta bordell, men väl desto oftare till psykiater. Pinnar ofta under det volatila med psykofarmaka, så har det varit i minst hundra år säger en historiker.
Män söker kanske en empati-lös kärlek i prostitutionen. Att älska en odefinierad kvinna, ger det honom kanske samma kick som det ger kvinnan att gå till terapeuten och bli befriad från sitt ansvar för själen? Nån som lyssnar och ger självet en riktig krogrunda i det psykiatriska metropolis.
Ja, terapi är naturligtvis inte bara missbruk. Och det är väl inte ekonomiskt handgriplig uppvaktning av kvinnor heller.
Men män som inte klarar kärleken och kvinnor som det inte
går att få ett förtroendefullt förhållande
till, är inte så mycket att ha, såvida man inte har sitt
arbete med dom förstås.