Wittgensteins genomgående exempel i Filosofiska undersökningar är smärta. Smärtan som typen för det logiskt svårfångade. Hur man vet vad smärta är.
L W vill tränga in i inopportuna das Ding an sich. Han är in i den absoluta evisheten inopportunt problematiserande.
Men byt smärtan mot något mer drabbande psykologiskt! Byt det mot ångest, politisk uppfattning eller kärlek och allvaret i hans filosofiska ångest blir mer alarmerande!
Hur kan jag veta att jag har ångest? Ok, jag har det. Och varför påverkas jag nu av det?
Vet jag att jag har en depression? Är det lika säkert som att jag känner smärta i min arm? Eller tänks det bara om en annan ställer diagnosen? Men vad bryr sig smärtan om logik? Eller är den i själva verket något logiskt, den där a-priori-igenkända smärtan? Hör den till orden?
Vad bryr sig människan om logik? En del möjligen. Men när?
Och varför? Älskar vi logik? Eller älskar vi något annat i första hand?
Tänker vi rent av olika?
L W kämpar. Å ena sidan är vi alltings mått. Å andra sidan har väl filosofin närt vår tanke i tusentals år och skall ha sin offergåva. Han borrar efter den felande länken mellan filosofi och psykologi.
Åhej. Detta är en värld av felande länkar. Vad är universums födelse i jämförelse med brist på förstånd!
Tröttheten kommer kanske till slut. Filosofen kröker ihop
och lägger sig till vila hos gammal simpel religion eller något
annat där tankens rakblad rostat till höst och försoning
med omöjligheten.