Bankkontot är något annat än den uppvaktande trubadurens lutsång. Att kunna bjuda sin kvinna på restaurang eller överraska med en semesterresa, det är den substantiella kärleken. Den kvinna som inte vill bli uppvaktad vill jag egentligen inte ha. Om jag vet det, vad vet jag i så fall mer?
Livet har inte i tillräcklig grad bibringats det starka samhällets moral. Under den sociala ingenjörskonstens polerade granityta har allt fortfarande sin risk och sitt pris. Den arbetslöse, den som misslyckas i affärer, den som är präglad av sin låginkomstuppväxt har ett reellt problem. Livsglädjen slipas på den darwinistiska hårdhetens marginal, den så kallade underpriviligieringen gräver sig in och blir något annat en en chimär som låter sig motas ut med värdighet och viljestyrka.
I en relation mellan älskande kan ojämlikhet i pengar bli en den best som en dag hugger i hälsenan.
Kvinnan som gifter sig till rikedom, men men låg profil ifråga om värdighet, må vara social norm. Men där finns grodd till en kris, liksom för mannen som beskyddas av en kvinna med överklass eller förmögenhet. Ett uppror mot bristen på lika värde kan få kärlekens kullager att skära. Och parten med pengar på banken kan kanske till slut inte undkomma besvikelsen att aldrig ha fått draghjälp eller auktitorativ ledning i konsumtionsglädjen.
Familjeliv är pengar. Att se sina barn växa upp utan att kunna ge dem det bästa är förmodligen en universell mänsklig smärta. Den må adla, men det undernär lika fullt. Storleken på masken i fågelnäbben betyder.
Och när trycket lättar, när pengar flyter till, när du kan köpa de uppmuntrande kläderna till barnen, göra biobesöken eller betala språkresan, då är kärleken där. Kärleken flimrar bak saldot på bankkortet.
Pengar med måtta förstås, med omtänksam omsättning. Och det är kanske aldrig försent att spendera, som Dickens manar till i en julberättelse.
Nu är vi alltså redo att inse att BNP också avhandlar kärleken. Att god ekonomi är kärlek. Att vår statsminister älskar oss.
Nämligen, detta är ju vad sagorna ofta handlar om. (Utom Askungen som handlar om kvinnans ära!) Sagor, som handlar om den fattiges lycka och olycka på resursernas marknadsplats. Om kvinnan som gör sin förlöpning till den rike. Eller med en annan vinkel: kvinnan som räddar sig ur kärlekslöshetens och torftighetens nöd.
Om mannen som förslösar eller berövas sin ekonomi, pengarna han skulle ha haft till både mat och kärlek. Om den puritanska arbetsharven som sönderdelar den sinnliga livsglädjen.
I nutidens sagor kan män vara förlorare, fråntagna barnen med handräckning av armén av kvinnliga socialsekretarere. Moderna no-names, som lider av ånger och underhållsbidragsindrivning. Här blir det att flyga till boet utan mask.
Det upprör mig att se trettioåriga män som inte har tänkt något om kvinnlighetens villkor. Livet bortom svensexan tycks dimmat. Att förstå smycken och kvinnans färgsmak - lär du dina tonårspojkar det?
Det här var väl lite tjatigt, handlar mest om mannen - om man måttar med genomsnittliga könsroller. Men det går ju att leta upp annat som är lika obarmhärtigt. T.ex. kvinnans form som ett kärlekens kapital. Skönheten och den erotiska karisman, utan vilken kvinnans kärlek rasslar i kedjor.
Det blir en annan gång.