Han bekämpade energiskt bilismen, begripligt med tanke på dess avarter, men det blev missriktat i den långa sikten - med en Karl Marx’kt anlagd vinkling. Bilen var inte den kortlivade modefluga han absolut ville anta.
Uppgörelserna med arkitekturen och arkitekter, som jag också ville skriva: Vendetta-mentaliteten inom arkitektyrkeskåren och framförallt den sanslösa pretentionen att representera humansimen, samhällsvetenskapen och gud vet vad.
Rådström är inte alltid kort nog för min smak, det är nästan ingen. Bra idéer tunnas ut när de sträcks.
Hans intresse för relationsfrågor uppskattar jag. Han tänkte i en tid som var före 1968 års sönderpolitisering av samhällsfrågor och vår tids motsvarande feministiska revolutionsdimma.
Ironin är det som jag tycker håller sämst. Det är
farligt att fuska själv när verkligheten faktiskt bjuder på
det bästa. Det är samma svaghet som många moderna skribenter
har.