Om en modern normalprogressiv person ska klassa ner någonting mindre uppskattat i arbetslivet, tar denne ofta till ordet taylorism.
Det är att beklaga. Den som uttalar snäset har säkert inte läst något av F W Taylor.
Taylor införde arbetsstudiemätningar för hundra år sedan. Hans utgångspunkt var att arbetet skulle organiseras effektivt, att goda arbetsinsatser skulle belönas, att de arbetande skulle få lön efter prestation och att de skulle få så god arbetsmiljö som möjligt.
I sitt missionerande nit för ekonomisk klokhet och logik, var han
ett never heard of i sin tid. Vad jag kan se är han synnerligen
modern. Vad jag kan se är personaladministrationens intelligentia
i sitt genomsnitt lika skumögt 'un-scientific' idag
som på 1800-talet.
Med en darwinsk envishet studerade FW Taylor lastning av skottkärror på de amerikanska stålverkens bakgårdar och tusen andra ting. I decennier kämpade han för att utforma och belägga sina organisationsprinciper, med tiden med god framgång. Men i eftermälet har tydligen hans gamla fiender i Jantes fackliga kompani, eller vad det nu är, lyckats förinta honom i ett historiens bakhåll. Uppslagsbokens nedlåtande kommentarer är pinsamt inskränkta. Idag är taylorism inte ens en metafor, begreppet är deklasserat till ordboksskällsord.
Taylor är en hjälte i min smak. En icke-akademiker som oförtrutet i sin ensamhet byggde samhällsförändring, arbetsinstruktion för arbetsinstruktion, konsultuppdrag för konsultuppdrag.
Han hade tokiga åsikter i frihandelsfrågan. Han drevs av
idén att höja produktivitet och arbetarlöner som en del
av kampen mot frihandel. Men han var utrustad med ett hjärta
av guld för mänsklig förkovran.