Härom söndagen gick jag runt Södermalm och kom på den vägen upp på Mariaberget. Jag hade stått ganska länge vid masterna och tittat ut över det nordiska grådiset när något hände.

Nedanför mig, där berget tycks sluta i en lodrätt bergssida bredvid Münchenbryggeriet finns ett trådnätsstaket. Upp över staket som från ingenstans kom plötsligt en liten kille. I stolt klätterstil och entusiastiskt ropandes på mamma, svingade han sig över det vingliga nätet, medan jag och några andra vuxna betraktare bara handfallet kunde undra om hur livsfarligt det egentligen kunde vara. Det kom en till och en till och en till i snabb följd.

Jag blev positivt berörd. När jag fortsätte vandringen tänkte jag på mitt omfattande trädklättrande i barnaåren. Oräkneliga turer upp i granar och tallar. Och aldrig hände det något faktiskt. Däremot bröt bäste kompisen armen när han snubblade på ett födelsedagskalas.

Barnens värld är utom. Idag, som på Mark Twains tid. Vid rötterna i den stora skogen av barnpsykologiska framsteg  tittar de fram.

Läste Huckleberry Finn böcker? Det tror jag väl inte. Var han en forskare och filosof? Hade han det bättre för att han slapp TV?

Mmm, jag tror jag förstår Astrid Lindgren lite bättre sen förra söndagen.