Jag har bott tio år i Södra Kopparmora på Värmdö. Detta sommarstuge-permanentar-samhälle stacks 1977 in som en kil från norr med 224 tomter ända in till hjärtpunkten av skogen på Värmdölandet och har naturligtvis därför en lite stormig historia.
Det var ett mycket vackert skärgårdsskogslandskap med stråk av ängar. Många av oss som byggde sparade pietetsfullt 2000 m2 småbergigt svenskt paradis på tomten.
(Ibland nu på kvällarna, när jag är i tankar vid skrivbord och dator, får jag plötsligt för mig att jag sitter i huset vid Kajutvägens vändplan och att utanför och nedanför ligger den stora dimhöljda skogsdalsänkan, som jag brukade kalla för Grytdalen. Tills jag plötsligt vaknar upp av att jag genom persiennen ser att det går en röd SL-buss tvärs över vändplanen.)
Södra Kopparmora når fram till Småristräsk, en vacker skogssjö, där jag under alla år såg och hörde storlom. Klart fint vatten alltså, men man kunde efter några år märka en långsam men stadig igenväxning av vass. Jag oroade mig för detta och funderade på om det berodde på att det läckte gödningsmedel från alla tomter eller om det var så att HSB Fritid hade slagit vassen extra noga vid exploateringstillfället.
På Kajutvägen nedom Mazzantis, mattläggare och gustavsbergsitalienare, hyrde ett år ett biologistuderande par ett hus. De hade ofta intressanta saker att säga om skog och djur, ofta sånt som jag inte kunde upptäcka själv.
En dag yppade jag för den kvinnliga biologistuderanden min oro och besvikelse över att Småristräsk verkade vara på väg mot en accelererad död. Hon chockerade mig med att inte verka bry sig värst om saken. "Nja, det är nog inget speciellt med det tror jag. Det är ju sjöars naturliga disposition att växa igen.."
Jag blev mycket brydd, även om jag intellektuellt kunde läsa meddelandet. Det tog mig faktiskt många år att riktigt känna mig in i sanningen, att det nog var precis så.
Det är nyttigt med sånt. Man kan kanske bättre kan förstå att somliga andra har svårt för att vara kunniga och begåvade på det man kan själv. Nationalekonomi eller relationer eller modern konst eller vad det nu är man faktiskt själv kan vårda.
***
Den spännande och smått krigiska nybyggarstämningen
i Kopparmora är sen länge ett minne blott. Och Tuna gårds
jordbruks- och skogsfastighet är inte längre en idyll av övergivna
betesängar och gammelskog. I enlighet med skogsvårdslagen lades
allt under skogsplogen. Om det tänker jag inte säga något,
med tanke på vad jag kanske ska skriva en annan gång om skogsbruk
i Norrland och asfaltsekologer.
