Vår dagliga nyhet giv oss
 

När jag gick i gymnasiet på sextiotalet hade jag en del inte helt ofarliga duster med olika kristendomslektorer om morgonböner. Till min förvåning såg jag långt senare Strindberg redogöra för något liknande kuckel han sysslat med.

Prästen var förr grindvakten ut i den intellektuella världen. Mina kristendomslärare i högre allmänt läroverk var måhända en av de sista  tappra. Dock då ännu lång  väg fram till dagens marginaliserade kvinnoyrkeskyrka.

Journalistiken har nog ersatt prästerskapet som daglig målvakt för intellektuell irritation. Idag fyller sådana som Jarl Alfredius, Erik Fichtelius eller Elisabet Höglund rikets eter med en speciell journalistisk dogmatik. Prästernas förmåga är förvisso varierande, rymmer som förr både högt och lågt, men briljans och intelligens är the underdog.

Och framför allt, pastoraten är som förr intill döden givna.

Här finns  finns likhet med  det så kallade offentliga samtalet. För också de kultursideackrediterade skriftställarna har så länge jag kan minnas tett sig oavsättliga. Medborgaren är till döden fjättrad till denna utsändning från stortidningarnas predikstolar.
Jag är i den åldern att Jan Myrdal, Sara Lidman, m.fl. ur den svenska sextiotalsprogressivismen har följt mig i stort sett hela mitt tidningsläsande liv.

TV4:s nyheterna och Metro i Stockholm har äntligen rört om lite i grytan. Det trötta oligopolet har skämt ut sig med dumdryga kommentarer och sen bättrat sig något tycker jag.

Åter till prästerskapet. Problemet är inte i första hand prästen själv, utan överexponeringen. Jag nämnde Sara Lidman som tröttande inventarium, men jag måste erkänna att jag blev lite charmad när jag hörde henne berätta om sin ungdom i ett självbiografiskt radioprogram. Jag minns att jag för länge sen tyckte att Hemming Sten i Expressen var en tröttande buffel, men senare har jag ibland tänkt med respekt på dessa rättframma åsiktsskribenter. Gör de egentligen inte ett ärligt jobb i motsats till många andra?

Vi har ingen modern prästätare av Ingemar Hedenius kaliber, tyvärr. Men kanske det inte behövs! Den allmänna undermåligheten hos speciellt allmänpolitiska reportrar börjar få märkliga effekter. En är att granskningen av politiken sen länge är bristfällig. Politiker ägnar allt mer tid i intervjuer åt att, på goda grunder, mästra eller rent av förlöjliga reportrar. Det Bildt gör, gör snart alla. Politiker har dock inget omedelbart intresse av att dra undan mattan för detta trötta prästasläkte.

Kraven är idag högt ställda och många blir besvikna. Jag tror att allt fler som är praktiskt engagerade i samhällsfrågor har funderingar över hur media fungerar utifrån erfarenheter om hur ett eget specialområde presenteras när det någon gång ska tas upp i media. Kort uttryckt tror jag att många upplever nyhetsjournalistik som  något som kör in genom skyltfönstret och rakt ut på andra sidan.

En av mina minnen är en presskonferens då ett stort underlagsmaterial för energipolitiken och kärnkraftsomröstningen skulle presenteras. För oss var det år av arbete som sammanfattats.

Presskonferensen började med att någon av de kända TV-nyhetsreportarna, jag tror det var Olle Söderlund, ställde sig framför alla andra och med hög stämma drog något om hur skulle nu Olle Johansson ställa sig till detta, si eller så , kunde man vänta sig. Jag förstod inom någon minut att stjärnor av denna typ aldrig skulle komma på idén att öppna vår utredningsbok och läsa något. Och det tog sig inte särskilt när till slut några andra frågare fick en syl i vädret.

Så är det. Sen dess har vi haft ytterligare nästan tjugo år av informationsbusiness.

De verkligt angelägna drar sig undan till nischade media som Moderna Tider, smala nya TV-kanaler och snart Internet.

Seniora mediaprofessorer och journalister  förbannar i ettriga recensionsspalter på sista sidans insida i den stora tidningen. Är dumheten hemmagjord eller är den world-wide, ville man veta. Ulf Nilsson beskrev nyligen USA som ett föredöme i en kolumn i Metro och bekräftade därmed återigen att karln inte är klok.