Läser Mia Berners "PS.Anteckningar från ett sorgeår".
(1985). Det handlar om livet med det tumultariska finska författarfenomenet
Pentii Saarikoski. Om liv ihop och coachning.
Berner levererar självbiografiskt. På den litterära köttdisken kan man få det si eller så. Allt går i stort sett lika bra.
Läsandes Mia Berners bok påminns jag om en grundbultsfråga: Är det möjligt och önskvärt att beskriva det man beskriver? Har förresten läsaren egentligen med det att göra? Betänkandes att så himlastormande begripligt är minsann inte livet.
Exempelvis: Hur mycket går fram av en lödig beskrivning av hur Pentti Saarikoski sitter på gårdens trapp och äter en tupp-pirog? Rimligtvis är det ovetligt för den som inte varit i norra Finland. För den som varit just där betyder det någonting mer. Men handlar det i så fall om litteraturen?
Vad en Hemmingway skriver, vad för ting berör det i denna världen? Det är ju så att det bokliga kryssar runt i kontexterna och stöter på verkligheten här och där. I bästa fall, med läsaren som bedömare. Det är mystiskt om man vågar sig på att tänka efter.
Boken: Dagboksformen är ju ett energiskt försök att hålla fast både verklighet och litteratur. För vad de är värda. Flyktig och rik den ena, evig och död den andra.
Här med Pentti S. blir det också för långt. Tidsperspektivet ligger listigt som i ett boktjockt kryssfaner, men det hjälper inte. Vid två tredjedelar tar det stopp och jag bläddrar nöjd igenom resten.
För långt får det inte vara säger P O Enquist
när han intervju-förklarar sin senaste bok. Sa att han siktade
på 150, eller kanske 250 sidor. Och lyckades nästan och var
nöjd med det.