Konformismen utmanar ständigt det som är viktigt hos människan.
Min blick glider hastigt över ett press-releasat forskningsresultat från någon norrländsk landsända. "Datoranvändningen har inte blivit den faktor för demokratisering som man hade förväntat sig." Så lyder ungefär budskapet från den auktoriserade samhällsvetaren.
Någon säger i ett teveprogram om journalistik: "En nyhet, det är något som har hänt förut!"
Ganska sant. Har man läst tidningar länge känner man nog igen allting. En paradox för journalisten att kämpa med.
Nåväl, demokratiseringen med internet kommer kanske inte med stormsteg. Just nu. I Västerbotten.
Men, jag tänker att det vilar något tragiskt och patetiskt över samhällsvetenskapen. Att se och beskriva utveckling går inte med deskriptiv och empirisk metodik, som alltid måste bli konservativ, konformistisk.
Nationalekonomer har kanske emellanåt gjort nyttiga teorier, men för annan samhällsvetenskap är det nog ganska mörkt. Vem fan bryr sig om strävsamma sociologer i 21 århundradet? Om de inte kan bemästra konformismen vill säga.
Datoriseringen i samhället är utveckling. Svår att förutsäga, svår att beskriva, men den finns där. Samma sak med medicinska framsteg och annat som moderna handlingsmänniskor sysslar med.
Samhällsvetenskap i största allmänhet har i hundra år
närt en stor förhoppning att kunna duplicera naturvetenskapens
formidabla framgång. Men jag undrar hur det blir. Sanden i timglaset
rinner kanske ut. Vem vill till banka sig full med flerstaviga teoretiska
termer som andra utanför elfenbenstornet inte bryr sig om? Kan man
leva med en statisk världsbild som bara gäller för en värld
där allt upprepar sig nog mycket för att bli vetenskapligt?