Läser Kant. Människan vill verkligen syntetisera i apriori-världen.
Livet är faktiskt ett system, inte ett språk, inte en bok. Det ska byggas och konsumeras var dag.
Samtidigt må man erkänna att det är ett bygge med drömmar som oundgängliga komponenter. Livet består i att skapa, organisera. Likafullt en ämnesomsättning, en metabolism.
Finnas där eller där, umgås med den eller den. Drömma med den eller den. Med tiden lär man sig att det finns en värld utanför masskommunikationens mediokra allmänna medvetande.
Kärlek klarar de flesta att hålla privat, om än inte
alla. Omsider kanske man inser att en privat bildning är ett lika
stort mål att längta till.
Immanuel Kant känns rykande aktuell. Fel har han ju, men inställningen
är god. Full fart.
Jag kan se tillbaks på 50 år. Fyra sådana intervall till Kant,Napoleon eller Bellman känns mycket nära. Eller bara tre till mitten av det turbulenta artonhundratalet.
Försöken att arkivera, släta över, kompilera och
förklara i läroböcker och uppslagsverk upplever jag alltmer
som sabotage. Ganska så ofta är det de mediokras låga
hämnd.
Jag tänker tillbaka de där 50 egna. Siktar in i ungdomens märkliga dimma av osjälvständighet och brist på eget liv. När jag till exempel tyckte att historiekunskapens essens inte kunde vara annat än modern historia. Den enda tidslucka som tycktes stå öppen för den som var ny på scenen.
Ett ständigt närvarande hot är den mänskliga obegåvningens
och obildningens försumpningsregn. Och lite duggar det alltid över
vetenskapen själv som institution. När såg man för
övrigt intressanta paradigmskiften och framsteg inom just kunskapens
institutioner? Lite åt det hållet finns väl problemets
riktning?