Vår. Snart ska eken utanför fönstret uppleva sommaren.
Det är märkligt att tänkandet kan utföra de allra vidaste av cirklar för att sedan återkomma till utgångspunkten. Påminnandes att verkligheten bör vara den samma. I stort sett alltid.
Det är just det. Om livet ska vara känt. Rentav återigenkänt. Som söndagsutflykterna i en explosivt introvert fransk film. Eller svenskljusblekt alltid lika, som sommarlivet på skärgårdsöar ett par mil österut härifrån.
Det går igen. Livet. Färdas man jorden runt kommer man hit igen. Via andras bakgårdar dessutom. Det tänkta rätlinjiga avlägsnandet ut i världen har sina brister. Den absoluta tillfredsställelsen likaså.
I morgon ska jag träffa någon och tala om det.