En vän fäster min uppmärksamhet på konsekrationen. Konsekrationen är heliggörandet, det allenstädes närvarande tvånget till att finna det upphöjda. Det som gör att att samhället för den oinvigde säkert liknar ett primitivt samhälle i en märklig religions järngrepp.
Konsekrationen förser oss med det heliga, t.ex. Proust. Storstadstidningarnas kultursidor är det som numera som förser de vanetroende med den dagliga bönestunden.
Jag läser en överdådig satir av Carl Bildts veckobrev i Metro skriven Av Jonas Hållén. I insändardiskussionen efteråt kommer ett stort antal inlägg som tar Bildt i försvar med en upprördhet och ett allvar som bara kan jämföras med motsvarande vakthållning kring Olof Palmes ära.
Carl Bildt är konsekrerad. Han har kilat vidare från oss in i evigheten tillsammans med Olof P. Enkel biljett. Petrifikation ingår.
Jag letar lite efter läsning och hittar denna fantastiska uppsats - en bearbetning av en artikel av Broady gjord av Jacob Palme.
Saker är inte vad de synes vara. Inte hade jag väntat mig att någon vid namn Bourdieu, som jag vagt förknippat med en viss typ av tröttsam fransk akademikerflum, skulle vara en person som med briljant antropologiskt hantverk förklarat konsekrationen. Redan för länge sen.
En insider, som med ett vetenskapligt arbete pulvriserat den egna kyrkan till stoft! Vetenskapare kan faktiskt vara coola!
Läs artikeln som jag gav länken till ovan! Vi behöver
insikt i vårt heliggörande. Vare sig det gäller våra
minimalistiska egna projekt eller om det är fråga stordrift
då man i hundramiljontal vänder rumpan i vädret för
att i sakral vibration visa vördnad för Meckor med stort M.