Snön är vårt tidvatten. Något som dränker strandlinjen av fruktbarhet. Årsringarna är tydliga här i den norra tempererade zonen.
Nyårsönskningar? Ja, en modern svensk skulle väl hellre ta till ordet plan. Vare sig kyrkan, penninglotteriet eller välfärden är att lita på. Vi vet.
Önska. Livslusten är inte alltid så automatisk. För
den som går in i obehagets dimma avtecknar sig en insikt, nämligen
den om oförmågan att ta fram alternativa lösningar. Planeringskontoret
strejkar. Härom hade Jesus inget att säga. Ljusbristdepressioner
var nog ovanliga på Västbanken.
Vi både underskattar och överskattar vår förmåga. Överskattar, för att vi har svårt att se vidden av vår knytning till de grundläggande nedärvda mänskliga mönstren. Myterna, rollerna. Ta bort ett tillräckligt antal sociala normer och favoritdagdrömmar och du är halvvägs ute i universums öken.
Och vi underskattar förmodligen på samma gång. Vi kan skapa genom att observera och vilja. Och vi upplever genom att skapa.
Och vi kan uppleva genom att utforska, utan att påverka. Möjligen. Som omväxling.
Dessutom kan vi aldrig förklara riktigt vad vi menar.
Vi kan vara envisa. Envisheten är människans absolut
största gåva. Ordet är vackert. En vishet.