Hittar i förbigående en insiktsfull text i ett DN-reportage 1997 om Justin Hall, en bra representant för den slags självständiga kreatörer som jag så gärna vill länka till:
"- Det finns ingen elit, fortsätter Justin. Vilket väl är bra. Allting finns där, ocensurerat. Förhoppningsvis inser dessa människor med hemsidor att de kan använda sin röst för att säga något.Just nu sökte jag mer på dikt.(Lika svårt är det med politik). Jag söker de som är frimodiga, produktiva och som vill verka utanför det gutenbergska systemet. De är sanslöst få. 99 av 100 "kulturarbetare" tycks inte kunna tänka sig en annan värld än pappersböcker, guldstjärnor av recensenter och en prydlig meritlista som medlem i författarförbundet. Var finns läsaren i den världen - det är något jag undrat mycket över. (På dessa pinsamma signeringsshower i bokbutikerna kanske??)
Justin Hall kommer från en advokatfamilj i Chicago och är mycket medveten om att det finns en klassbarriär mellan de flesta människor och Internet. Förra sommaren satte han sig på en Greyhoundbuss för att resa runt och missionera.
- Jag har ett avspänt förhållande till text och teknologi. Det har varit lätt för mig men jag har insett att det inte går att starta en revolution på webben.
Han bodde på golv och höll kurser i folks kök och skrev om sina möten med människor på sin hemsida. Han skriver något slags reportage men layoutar dem som dikter. Det är nästan alltid bra läsning. Och det är det ont om på Internet.
- Mediet attraherar teknikintresserade som inte kan skriva. Wired var den första datorrelaterade tidningen som hade människor på omslaget. Jag tror att det på sätt och vis var en revolution.Där får Justin Hall medhåll från Erik Hörnfeldt, chefredaktör för Postens internetsatsning Torget och gammal pappersjournalist.
- Många som sysslar med webpublikationer har inte insett kraften i en välskriven text. Internet som publicistiskt medium är mycket omoget. Men jag tror att det ordnar sig när pengarna kommer. De duktiga journalisterna vill vara där pengarna och chansen till exponering finns.
Bobo Karlsson är chefredaktör på Rival (som DN skrev om i gårdagens tidning), en av de få tidningar som produceras enbart för Internet. Rival kommer ut med sitt första nätnummer i morgon. Vad han säger antyder ett Moment 22:
- De flesta hemsidor på Internet finns där för att sälja något och hur ska man få annonsörer till ett annonsblad. Det måste till något annat. Det finns en enorm kraft i välskrivna texter.
- Det bästa sättet att hindra webben från att bli en soptipp för annonsmarknaden är att publicera bra berättade mänskliga historier, säger Justin Hall. På Internet kan vi göra historier tillsammans, utan början och utan slut.En av orsakerna till att webben känns opersonlig är att det är ett massmedium och att avsändaren sällan tänker sig som en mottagare. Det saknas ett personligt tilltal.
- Många säger att Internet kanske är en tidning eller en TV, säger Erik Hörnfeldt. Jag tror att det är en telefon. Eller möjligtvis en Älvsjömässa, men det känns inte så kul.
Justin Hall är på det hela taget ganska privat. Men just därför känns det personligt. Han skriver om sig själv, filtrerar världen, reflekterar över den och ger oss sin bild. Och det unika med Justin Halls texter är att de inte skulle fungera någon annanstans. Han använder hypertext för att lägga ut länkar till dåtid, faktarutor, bilder och biografier. När du läser hans dagbok och han nämner sin flickvän klickar du på hennes namn och får upp bild och biografi samt ett mycket sensuellt dokument om hur de träffades.
- Människor reagerar olika på ärlighet, säger Justin. En del blir rädda, andra känner sig inbjudna. Jag får många brev.
På Justins hemsida finns för närvarande drygt tvåtusen dokument av varierande längd. En period skrev han varje dag, men han var tvungen att sluta eftersom hans handleder tog stryk. Nu blir det en gång i veckan och lite mer genomarbetade texter och artiklar istället. Nu går han på College och eftersom få har råd att gå på College i Amerika publicerar han sina anteckningar från föreläsningarna för att dela med sig till de mindre bemedlade. Men dagböckerna dyker upp då och då. Och nya dikter.
- Jag skriver inte för att vara cool, jag skriver för att bli någon, för att skapa mig själv och definiera vem jag är. Jag kanske gör allt detta för att jag inte har någon identitet. "
Och så träffar man hela tiden på dessa myriader av traditionella poeter med Karin-Boye-stuket på ämnesval och teknik. Eller grundtypen nummer 1 i form av sanslöst oreflekterad självcentrerad rapport i form av inre kärleksmonolog med smäktande naturmetaforik. Eller rena rama rimmet.
Ja, ja, jag skriver själv kärlek. Banala modeller. Men något är det i alla fall, som det är frågan om.
Jag ska göra en upphovsrättsligt diskutabel sak, utöver det långa citatet ovan. Jag har en text som jag hellre än Bibeln skulle ta med mig om jag vore tvungen att välja: Det är en nertankning av cirka 1 års noteringar på Gällivare skolors klotterplank.
Varsågod - läs och njut!
Ingen vidrigt meningslös naturromantisk kulturmärkt poesi, utan
mera äkta vara.