På centrala gågatan i universitetsstaden Jyväskylä
möter jag flygbladsutdelare: Det gäller den globala uppvärmningen.
Med Al Gores ”En obekväm sanning”-film i färskt minne borde jag
reagera positivt, men det tar faktiskt emot. Duscha mindre, cykla till
jobbet och så vidare hela vägen nedåt i långa listan.
Dogmatism och gisslarsekterism poppar upp lika säkert som isbergen glider ner i havet. Men, till vilken hjälp om sakligheten dränks?
Exempel: Förnybarheten i energi är ett välsignat mantra, men vad vet man om koldioxidutsläppen? Enligt Al Gore måste effekt åvägabringas inom 10 år. Hur troligt är det att koldioxid från biomassa balanserar på noll inom den tiden? Lite eftertanke säger att det är långt ifrån troligt. Snarare fungerar det väl som en extra skogsbrand, ovanpå de skogsbränder som nämns som ett betydande problem i Al Gores film?
Vedbränsle klassas som icke-koldioxidutsläpp-påverkande i den miljöpolitiska kampen där positionerna hårdnar. Man anar trons seger över vetandet. Duscha mindre och gissla mera. Sanningen är alltid obekväm.
Ingen skugga över Al Gores film! Gå och se den!