Särskilt drastisk är ingen. Återtågets statsmannaskap kräver ju nämligen det så gott som omöjliga.
Men någon gång ska det väl hända något. De athenska idealen försvinner i fjärran!
Vad ska till. Önskas ett recept på tjugo rader?
Börja med att städa upp, eller snarare undan partiväsendet. Åtminstone tillfälligt. Det behövs en thatcheristisk kölhalning. Det kanske är svårt att direkt förbjuda politiska partier, men de bör berövas allt sitt statsunderstöd och motarbetas kännbart tills dess att man ser tecken på demokratiska aktiviteter och tillfrisknande. Personval rimligen. Kanske enmansvalkretsar. Ändra på valordningen så att det blir möjligt!
Man får se vad det blir. När allvaret till slut rinner till.
Och facket? Nej inte facket, utan pressen. Under decennier har pressen i symbios med statsmaktens innehavare frambringat en hydraklass. Journalistutbildningen har ju uppenbart varit den dominerande korridoren för bildande av politisk klass i Sverige. Ett rastlöst släkte med vargblod i ådrorna, som med darwinistisk precision har anpassat sig till att nyttja de verksamma politikerna som sittdynor.
Demokratisk revolution kräver nya kommunikationsformer och ett
slut på orwellskt betonrumpande framför TV:n klockan 19.30 livet
ut.
- - - - -
PS. Om det var en söndag utan gomorronvärlden för mig?
Nejrå. Och jag hörde på Ludvig Rasmusson om intelletuella
och bok-kampanjerna. En sexpoängare, the man leapfrogs!