Så tycks det vara, själarna simmar i olika burkar i den intellektuella centralen och livets möten blir därefter. Jag har haft tid att bilda mig en säker uppfattning om den saken.
Men så finns då ändå tystnadens musik, optionen att faktiskt få lyssna på tystnaden. Detta Intet, egentligen den mest aime-abla av tankar. Kanske en agent med rätt att vandra genom alla själarnas burkar?
Rymden finns därute, den ovärderliga tomma rymden. Om allt kan vi bedra oss, men om intet verkar det finnas en viss visshetens trygghet.
Ok, låt gå för all filosofi, men vem är vinnare här i jordavandringen? I livet är själen ingen viktig sak. Det syns om inte annat på den allmänna kvalitén i det mänskliga tänkandet. Se på var och varannans omhuldande av billiga religiösa medlemskap och dogmer. Det djuriska i oss slår sina pålar genom själen och bryr sig föga om annat än den darwinistiskt orienterade nyttan.
Livet är minsann en biologistisk odyssé. Bäst är nog att man etablerar en tydligare förståelse för sitt djuret i sig, för den givna rollen och den biologisk-psykologiska processen.
Nånting mellan psykoterapeut och fotbollssupporter tänker jag mig. Ibland bara funkar det, Schopenhauer får ursäkta. Ibland kommer glädjen, euforin, som ett förvandlingsnummer. Det subjektiva alltets strömvirvlar blåser ut ett mögligt jag. Isrännan är öppen i vårsolen. Ibland är det å andra sidan segt, lite tycke av det pålitliga Intet.
Ja det låter väl lite religiöst? Jo, men den där industriellt dogmatiska religiösa församlingen har ju så förskräckligt dålig smak och en sån brist på elegans i sitt tänkande!