Jesu Kristi kärlek spelar en djup roll i vår kultur. Kärlek, närhet, underkastelse, tro är mantrat. Faktiskt ett exempel på den breda vägens evangelium, herr Mariasson från Nasaret!
Denna trosvissa kärlek kan sägas vara den högsta formen av inlärd hjälplöshet, modellen för ett kategoriskt älska-mig-imperativ.
Således står den i motsats till ambition, den förtiger dialektiken, den förnekar missanpassningen. Den fördömer sekulariseringen, vår rätt till att skapa vår egen version av tillvaron.
Frågan "Vad är kärlek eller liv" borde växlas över i "Hur gör jag liv eller kärlek ur medvetandets aktion".
Livet bör ses från från kompositörens eller dirigentens utgångspunkt. Det är Jesu röst som hörs från vår tids politiker, de definierar bort om intellekt och initiativ. Det är vad välfärdsstaten givit oss på det filosofiska området.
- - -
Vad gör man då med kärleken? Det vill säga med vårt genetiska arv av beroende, behov av uppskattning, trygghet och omväxling?
En rejäl dos fantasi och svärmeri är ingen dålig början. Tavlan måste målas. Men den kan inte ätas. Det krävs mer. Det krävs en förmåga att faktiskt varsebli det absoluta; Att driva fram det och hantera det när det inträffar.
Jag repeterar: Det är konsten att uppfatta det absoluta. I fråga om kärlek oftast en individuell tillfredsställelse.
I kärlekens absoluta ligger även ett mått av konstans, en tillit till verklighet. En trygghet, men helst inte den inlärda hjälplöshetens påklädda Munch-skri.
Livsglädjen måste faktiskt kunna upprepas med Valhalla-måltidens regularitet för att bli kärlek. Något av värde måste binda dig till den andre - möjligheterna är mångskiftande, men ett politiskt korrekt ingenting modell Jesu bergspredikan är i praktiken inte så realistiskt. Vi är njutande, konsumerande varelser med en inbyggd otålighet.
- - - - -
Förälskelsen har nu inget av detta som jag talat om. Förälskelsen är Jesu evangelium upp i dagen. Men man misstar sig. Förälskelsen är en njutningens feber, men den är till slut inte den tillfredsställande formen av tillfredsställelse.
Tillfreds är att veta sitt varför, att ha valt, att ha sin framgång efter att ha åstundat den och förverkligat den.
Så att fullständigare är att ha upptäckt en lidelse, en unik kvalité, och att vara både i den och utanför den.
Ja, det tycker i alla fall jag. Konst ska man diskutera sa en gång
min matte-lärare. Så även detta tycker jag.