Det var studsprinsessan som studsat in på Naturaliemuseet på sin hoppstylta för att tala med Charles Darwin.
Nja, inte helt likadant, tankelivet utvecklas ju, sa Charles Darwin.
Pyttsan! ropade studsprinsessan, medan hon studsade runt bland glasskåpen och runt hans skrivbord. Pyttsan, säger jag. Vi kommer att vara lika lagom hopplösa jämnt. Tänk på alla känslor vi tappat bort. Tänk om dom låg här i glasskåpen! Skulle du se någon utveckling då va!
Darwin skrockade och log medan han försökte följa studsprinsessans hoppande, orolig för att hon skulle hamna i ett glasskåp tillsammans med någon uppstoppad mammal.
Jovisst, prinsessan, Vi har det sexuella urvalet, utan det bleve det inget nytt. Och vi har språkets värld, världen av musik, konst och kärlek. Det vet du väl!
Nu hoppade studsprinsessan nästan på Charles, steg av styltan
och ställde sig korsbent framför honom:
Jag är som jag vet ibland lite korkad, men i alla fall, det
kommer inget nytt som inte är känt sen tidigare. En helt ny känsla
till exempel! Hur skulle den kännas? Du kanske har några nya
tankar här. Men nya känslor? Kan du hitta det någonstans
i hela världen. Så e de förstår du. Men nu ska jag
hoppa vidare. Här blir det ingenting, det förstår jag.