”Jag hoppas verkligen att regeringen snart ställer Tegnell åt sidan, man kan ju faktiskt undra…”
Jag blev mycket förvånad. Hörde jag rätt? Det var en solig dag i maj år 2020. Ett samtal med en av mina systrar. Ett skämt eller sarkasm förstår jag, men just därför så drabbande. Sverige under pandemin var ett ämne som hade engagerat mig djupt.
Jag hade redan stoppat det strategiska bombflyget, men sen blev det inget förklarat. Discourse Analysis är stort, men det måste ju finnas någon substans i förståelse-koket.
Tvärt stopp för min del, en insikt flashar.. jag tänker på att det inträffar med långa mellanrum. Att jag ser att jag är en bortbyting.
Jag försöker få en bild av hur hon tänker. Professor, minister, landshövding, etc. Kallsinnig till EU, vilket jag har svårare att förstå än jag nog kan förstå.
Nu vet hon alltså att alla vet att den svenska epidemi-hanteringen har varit en skandal och att regeringen borde tagit över för länge sen.
Visst hade jag märkt att det fanns ett missnöje. Enkätundersökningar för hela landet hade samtidigt visat att 80 % godkänner den svenska politiken.
DE 22 OPPOSITIONELLA EXPERTERNA
Den 28 februari publicerade 22 professorer och forskare en debattartikel i Dagens Nyheter som kunde betraktas som ett manifest riktat mot Folkhälsomyndigheten. Professor Björn Olsen framträdde som talesperson. En jovialisk man med spännande meriter. Han var snabb med svepande uttalanden, som han ofta backade lite från i efterhand.
En tydlig opposition var naturligtvis gefundenes fressen för media som älskar format som ar typ boxningsmatch. Olsen och Tegnell belönades genast med var sitt Sommar i P1.
22-gruppen råkade in i svårigheter. Det var några fel i debattmaterialet, vilket kanske tillsammans med insikten att det bland forskar-kollegor ses med synnerligen oblida ögon att någon försöker vinna fördelar genom att skapa publicitet bland dem som inte begriper något.
Ledarskribenterna på DN upprepar med jämna mellanrum att det är dags koppla bort Tegnell och Folkhälsomyndigheten.
Nationalekonomen Lars Calmfors uppträder i TV Rapport och säger samma sak: ”Utan Tegnell hade Sverige haft en mycket bättre utveckling.”
Jag blir irriterad. Angreppen för inte fram någon ny information. Det är mer typ fromma ogenomtänkta förhoppningar. Och vad då regeringen.?. Är dessa självsäkra kritiker så okunniga om svensk statsförvaltning att de inte vet att huvuddelen av statsmaktens resurser finns i relativt oberoende myndigheter.
(Denna information har visat sig vara ganska svår att ta till sig, så jag föreslår att du läser de två sista meningarna en gång till.)
VAD SER DU?
jag ser
en hårt arbetande erfaren läkare och epidemiolog som
har järnkoll på forskningsfältet.
projektleder med högsta prioritet på korrekt information och som
hävdar att vetenskaplig evidens ska vägledande.
OCH VAD ÄR EVIDENS?
Evidens är ett annat ord för vetenskapliga belägg som talar för eller emot en teori eller hypotes. Ofta vill man kunna beskriva hur sannolik en förklaring är, och det gör man ofta genom att undersöka hur stor evidens det finns bakom påståendet.
Evidens kan då sammanfattas som ”bästa tillgängliga bevis” vid en given tidpunkt, och mäts oftast utifrån det sammanvägda resultatet av systematiskt insamlade och kvalitetsgranskade vetenskapliga studier. Olika studier anses oftast väga olika tungt, beroende på hur omfattande och välgjorda de är.
Att olika forskningsstudier inte utan vidare kan adderas är förvisso ett bekymmer, men likafullt en omistlig utmaning. Om allt bara kunde mätas på ett sätt vore det nog slutet på vetenskapen.
Samhällsvetenskap, sociologi, teologi borde väl egentligen inte finnas. De är inga exakta vetenskaper.
Man kan se viss släktskap mellan det filosofiska begreppet induktions-bevis och statistikens vedermödor att rapportera om det som ingen kan se .
LITE STATISTIK-PEDAGOGIK
Kan en statistisk en munskyddsundersökning fungera? Vad behövs?
Vad ska vi mäta? Vi väljer det enkla och tydliga. Vi likställer att bli sjuk i Covid 19 med positivt provsvar. Vi har inte för vana att gå omkring med munskydd på och vi tror inte att det kommer att synas någon skillnad. Det är nollhypotesen. Vi vet inget om orsakssamband, mätfel och vad annat som försiggår.
Vid testperiodens början och dess slut testas alla för förekomst av Corona-virus. Om antalet positiv-testade i munskyddsgruppen är lägre än för de oskyddade ser det ju lovande ut. Konfidensintervallet bör vara smalt. Det blir det om antalet deltagare ökas. De stora talens lag ger stabilare utslag om man ökar stickprovsstorleken. Men det finns ingen stark koppling till den totala målgruppens storlek.1000 personer räcker bra för att estimera ett enkelt ja/nej i befolkningen. Men statistik är ingen automatisk metod för att skapa teorier, statistik förklarar inga orsakssamband, även om det kan förefalla att det är just vad den gör. En statistisk beskrivning av ett tvärsnitt säger absolut ingenting om hur ingående objekt kommer att utvecklas över tid.
Det dröjde ända fram till 1920-talet innan stickprovsundersökningar började accepteras som seriös metodik. Det har med tiden svängt och nu finns det ingen gräns för hur halsbrytande generaliseringar som görs på högst minimala data.
De som presenterar populära undersökningar i TV vet att de absolut måste dra en inlärd litania om osäkerheten. Men ofta är de tillbaka inom någon minut med livfulla detaljer, ”Inom osäkerheten, men det har ju i alla fall ökat lite grann..”
Men vår undersökning kan nog bli något . På köpet får vi ju också en slags incidens-skattning
Extremvärden i utfallet är obekväma, men de hör ju till den objektiva bilden av verkligheten. Utsagor som bygger på sannolikhetskalkyl kan aldrig vara 100 %. sanna Det är ju vad teorin säger. Sunt förnuft och sannolikhetskalkyl brukar inte vara i harmoni..
Men det har ändrats. Folk tror för mycket på statistik.
SAMVARIERAR TRIVSELN MED STORLEK PÅ FORSKNINGSOMRÅDE?
Man kan undra hur det kommer sig att att det är ekonomer och företagsledare som gör tvärsäkra uttalanden om att antalet för tidigt döda skulle varit mycket mindre om Anders Tegnell hade stängts av. Suntförnuftare är också talrika och här går de armkrok med dem som ägnar sig åt att se på vad andra gör. Det finns förvisso även medicinska experter anser att Tegnell har fel, men resonemangen från dem verkar oftast inte gå vidare in på de epidemiologiska detaljerna.
Jag vill mena att mycket av kritiken inte är seriös. Och den som är seriös kan nog tas omhand även i nuvarande organisation. Många retar sig alldeles tydligt på Tegnells envisa krav på vetenskapligt belägg. Mådä. Den som kommer sämst ut från den motsättningen är i min mening kritikern. Professorer finns i alla sorter, somliga med helhetsperspektiv i profilen. Många är ackrediterade i media för att delta i det ständiga slitet med att lägga världsbilden tillrätta..
Men denna gång har de hamnat helt utanför, då presskonferenserna flyttade till Folkhälsomyndigheten.
Inom medicinsk forskning och kanske även på tekniska högskolor har studenterna stora karriärmöjligheter, forskningsanslagen flödar. Det är high-tech, Det finns entusiasm och tacksamhet hos medborgare och företag. Den medicinska forskningen minskar lidandet i världen. Den som är ambitiös och hederlig kan alltid räkna med belöning. ( I varje fall om personen kan tänka sig att söka jobb på annan plats.) Professorstjänster finns i stor mängd. Meritvärderingen är jämförelsevis exakt, eftersom och mätning av resultat är ligger nära den naturvetenskapliga miljön.
För studerande vid samhällsvetenskapliga ämnen och humaniora är i stort sett allt tvärtom.
Få professors-tjänster. Ofta blir det väl nationell inlåsning, Kaotisk teori-bildning, oklar avgränsning mot andra discipliner och världsuppfattningar. Kanske snåla anslag till forskningen.
Högst troligt att det blir splittring och kotteribildning. Vilket möjligen kan bero på att en entydig och av alla respekterad kunskapsteoretisk ”bottenplatta” för forskningsarbete saknas . Popper och Zetterberg till trots.
Irrelevanta sätt att göra meritvärderingen förekommer nog överallt, men det blir drabbande om den ambitiöse inte kan dra vidare. Problem som kan påverka både motivation och arbetsglädje.
Så kallade strukturer uppstår.
JAG, EN BYRÅKRAT ?
Men det finns ett annat skäl för mig att tycka saker om Sverige modell 2020.
Jag har varit varit anställd sammanlagt 20 år i staten och har sysslat mycket med att utarbeta beslutsunderlag för regering och riksdag. Och allmänheten. Så därför känner jag sympati för myndigheternas folk och reagerar om någon verkar behandla dem som någon slags Svarte Petter-restpost.
Forskare ser ofta ner på myndighetsanställda. De har fått höra att doktorsexamen har givit dem tankeförmåga som andra inte har.
Men det är upp till bevis. Myndighetens anställda utbildar ofta en bred kontakt med hela det samhällsvetenskapliga området, har ofta ett betydande ansvar och i praktiken kan de, trots ibland blygsam lön, utöva stort inflytande. Forskare må flyga långt till fjärran konferenser men missar just därför att lära sig Sverige brett. Det intensiva samarbetet i EU stärker myndigheternas personal.
Forskare har ofta lite aggressiv framtoning, säkert nödvändig i den svenska forskningsmiljön med ökad andel uppdragsforskning, som stressar forskare utan fast tjänst
En mobilisering, som den vi tvingats till av Covid19 tenderar att skapa motreaktioner. För det andra är det ju ovanligt med en medicinskt betonad kris på högsta samhällsnivå. Ekonomer och samhällsvetare är vana vid att få dominera samhällsdebatten.
I praktiken ett ”War Room” för kampen mot Corona-viruset. Tack till den som designade ”formatet”.
BRIST PÅ SKYDDSUTRUSNING!
När epidemin drog in över landet (eller poppade upp?) kom alarmerande brister i dagen. Resurserna var otillräckliga och vanskötta. (Kanske även av politiker och organisationsutvecklare, som nu har börjat kasta sina sina stenar), Sverige mobiliserade dock, och andan var god. Den svenska förkärleken för platta och självstyrande organisationsstrukturer skapade dock enorma svårigheter.
Omöjliga uppgifter i februari-mars 2020
Att skaffa fram skyddskläder
Ge korrekt information och utbildning
Skyddsutrustning saknades. Beredskapslager hade funnits, men hade tömts.
Bristen på skyddsutrustning var kaotisk Kunskap om och planering för smittskydd var på lägsta nivå. Privat vård och omsorg antogs vara särskilt dålig, vilket skulle visa sig vara fel. Personal inom vård och omsorg har dock låg lön, stor andel invandrare och hög personalomsättning och mycket deltidstjänster. En stor utmaning som det anses att kommuner trots allt, har svarat väl upp mot. Mycket förefaller dock oklart om dödlighet hos äldre på institution.
Det togs många initiativ bland både bland företag och allmänheten för att tillverka utrustning för hemsjukvård . Bland de märkliga skydd som uppfanns kan nännas visir tillverkade med 3D-skrivare. Visir tillverkades också med fönster av overheadfilm från förskolor.. Det är, enligt lag, varje kommuns uppgift att inhandla skyddsutrustning. Det är naturligtvis en galen princip. De fåtaliga köp som några kommuner lyckades med utomlands visade sig ofta sakna godkännande, eller vara rena bedrägerier. Tyskland och Frankrike belade större betalda leveranser med kvarstad.
DE SOM ALLTID KAN BÄTTRE
De kommentatorer som med sånt eftertryck brännmärker krisens svenska aktörer för att inte ha gjort det förment självklara, dvs. skydda äldreboenden och starta en mycket större smittspårning har förmodligen inte informerat sig om hur begränsade handlings möjligheterna faktiskt var.
För lite testning och spårning är kritik-tema nummer två. Att självstyrande grupper inte är bäst när det gäller, det är samma där. En platt organisation som inte kan samordnas är i vissa lägen en katastrof. Folkhälsomyndigheten prioriterade styrning av resurser till sjukvården, som utförde en dramatisk uppskalning av vårdplatser. Befintliga testresurser reserverades för sjukvårdspersonalen. En massa självständiga enheter utan en samordnande aktör landar naturligtvis i förlorade stordriftsfördelar. Om vikten av spårning kontra andra strategier var det viss oenighet om, troligen,. Regeringen beställde gång på gång, men det är nog så att har man givit regionerna all legal makt för smittbekämpning, så har man kanske fastnat med skägget i brevlådan? En samordnare utsågs men inget hände och vederbörande steg av efter en månad.
Något som det inte var brist på var personer med stort engagemang och kunnande på de statliga myndigheter som var berörda. Den svenska statsförvaltningen är i stor utsträckning meritokratisk. Det gällde för Oxenstiärna, Gripenstedt eller Erlander, samma. Jag menar att det finns en stolthet över att ha en arbetsmoral som uttrycker rationalitet, tillit, samarbete och vetenskapligt baserade strategier. Som har klarat av ett tilltagande postmodernistiskt försumpningsregn..
ALL VÄRLDENS FÖRAKT RIKTADES MOT OSS
Omvärlden hittade Sverige. Vi skandaliserades världen över för att inte ha vidtagit traditionella åtgärder. De närmaste grannländerna betedde sig mest svinaktigt kan jag tycka. De hade alla tre liten epidemi av skäl väl ingen ännu säkert vet. Sveriges elände var ganska exakt i nivå med Storbritannien, Belgien, Frankrike och Spanien.
DEN SVENSKA LINJEN
Den svenska Corona-politiken, utformandes av synbarligen kompetenta svenska tjänstemän som varje dag hade timslånga intressanta lägesbeskrivningar i TV för att förankra beslut och även dela sig av sin oro. Dessa presskonferenser var alldeles uppenbart mest för projektledning av det i många stycken splittrade svenska politiska systemet. Den tidigare tämligen okända Folkhälsomyndigheten samordnade projektledningen. Myndigheter och regioner i Sverige är i stor utsträckning självständiga beslutsfattare och det upphävs inte i krisläge.
Detta är ganska svårt att förmedla att förmedla insikt om. Allra svårast med utlänningar.
Skulle jag ge denna man ett konsultuppdrag? Han uttalar sig i september, då Sverige en period hade varit bland de länder som hade minst smittspridning.
STATSEPIDEMIOLOGEN
Anders Tegnell gick genom rutan med en oförfärad anspråkslöshet och en sällan skådad beslutsamhet att ha vetenskaplig evidens till grund för allt.
Tegnells principfasthet skapade mycket upprördhet, Sveriges Corona-hantering skandaliserades. Det har varit hela världen mot Sverige.
Och så är det än. ,Journalister och debattörer i offentligheten letade argument som kunde bita.
Tre ansatser är vanliga I) ”Det spelar ingen roll hur du försöker förklara, 5000 döda talar sitt tydliga språk. Tio gånger mer än Finland och Norge. Sverige är en katastrof, Tegnell måste avgå!” .
(Vanligt även bland internationella höjdare som Bill Gates som man kanske hade väntat lite mer detail från.)
II) ”Om jag hade fått styra hade Jag lätt stoppat det hela för jag hade stängt ner i januari som Norge. Folkhälsovårdsmyndighetens gjorde inte det! Avvakta sa Tegnell. Kolla det här mejlet!,kolla datum. – FÖRRÄDARE! Och sen hade jag startat massiv testning!
III) ”Alla länder har lag om munskydd. Hur i all världen kan man tro att Sverige ensamt kan ha rätt mot hela´världen. Nu måste han avgå!
MUNSKYDDSFRÅGAN
Munskyddsdebatten har erbjudit att tillfälle för Folkhälsomyndighetens vedersakare att samla sina styrkor. Det finns tydligen inga relevanta studier om huruvida munskydd medför förminskad smittorisk med Covid19. Och de som görs framgent kommer högst sannolikt att utsättas för omild granskning,
NYHETSJOURNALISTIKENS SVEK
Massmedia reagerade långsamt på Conan-krisen. Sveriges Radio och TV sände till att börja i med bara juniora journalister till Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Dessa verkade inte riktigt klara över vad det handlade om och kunde bara haspla ur sig det vanliga ”Hur känns det att X?” ”Hur känns det Nu?”
De intressanta frågorna kom inte från DN, SvD och andra större redaktioner utan från pålästa personer som deltog som facktidskrifter och paddor. Långsamt höjdes kvaliteten på frågorna.
SvT bemannade så småningom med ett par unga damer med uppenbar kompetens på doktorand-medicin nivå,. Mycket duktiga på att förklara och sammanfatta.
(Men man får allt konstatera att blir nog till att undvika att ta med SvT vid en eventuell diskussion om återuppbyggnad av myndighet typ Psykologiskt försvar.)
IRRITERANDE FÖRTROENDE HOS FOLKET
Folkhälsomyndighetens enkäter indikerade fortlöpande under året att cirka 80 procent av befolkningen hade förtroende för myndighetens hantering av epidemin.
Detta är antagligen provocerande för en del akademiker och journalister. En världsordning för information, där journalister alltid kan överpröva vetenskapligt arbete utan att få sina kort synade hotas.
För forskare är den snarstuckna debatten och polariseringen ofta en livsstil och då kan det förvisso vara naturligt att avlossa bredsidor med kritik från DN:s debattsida.
INTERNATIONELL MOBBING
Förhoppningsvis blir det 2021 mindre av mobbning mellan länder. Tyvärr underblåser media överallt detta sorgliga beteende. När den hitreste brittiske journalisten inte lyckas begripa vad som händer i Sverige och inte ids fördjupa sig i ämnet, griper han eller hon efter den dramaturgiska godisburken med statistik.
I slutet av november kom en London-baserad journalist med en ”fråga” som har förekommit på pressnonferens minst femtioelva gånger under året: Norges antal döda är endast en tiondel av Sveriges; måste inte Sverige erkänna att den svenska Corona-strategin har misslyckats? Han borde ha fått kommentaren att Storbritanniens dödstal per invånare är högre än Sverige.
Statistiska Centralbyrån lämnar stan efter nästan 50 år. SCB är nog en oförtjänt undervärderad myndighet. Okänd för de flesta. SCB har länge funnits i ett märkvärdigt hus i en brutal-modernistisk stil. Stål, glas och rå betong, ute och inne. Arkitektens namn är Tage Hertzell.
”En skyskrapa utlagd på marken” förklarade en a arbetskamrater på SCB för mig. Han var utbildad ark
En skyskrapa utlagd på marken
Tage Hertzells hus är inte en av alla dessa överraskningsnummer som ska vara arkitektens genombrott till kultstatus . Det är i stället en mäktig uppvisning av hur projekteringen av byggnader kan göras så att tekniska, ekonomiska, sociala och estetiska krav uppfylls och att skalbarhet uppnås.
Tage Hertzell valde prefabricerade betongelement som basalternativ för alla väggar. Det är byggklossar med lediga hål. Ett litet antal standardelement bygger alla bärande väggar i huset. Han låter rör och ledningar löpa synligt i taken. En estetisk ide, men motivet är också att funktionalitet och ekonomi blir bättre.
Gammalt + nytt.
( Svenska Betongföreningen 25 oktober 2012. / YouTube).
Tage Hertzell har med tiden fått sitt väl förtjänta erkännande. ”Men då hade redan många innertak satts upp och många väggar hade vitmålats”, konstaterar han.
K-märkning var heller inte vad han önskade sig. Hans idé med huset hade ju varit att visa på ett system för maximal flexibilitet i byggandet.
1972 är bygget klart. Statistiska Centralbyrån och Byggnadsstyrelsen satte in 1000 personer vardera i huset. Byggnadsstyrelsen var både byggherre och förvaltare. Detta tilldrar sig nämligen på den tiden, då staten, alias Byggnadsstyrelsen, byggde domstolar, regementen och museer. Och behöll dem.
Under nästan femtio år har SCB och detta hus haft en relation. Men nu är det slut. Tiden hade uppenbarligen kommit för en ny omgång kreativ förstörelse.
347 meter långt är det ovanliga huset, som ligger där Karlavägen spurtar ut mot det vidsträckta Ladugårdsgärde. Garnisonen är stort. Stort och konsekvent. Man kan ju undra om huset kunde ha gjorts ännu längre?
”Javisst, det var ju kvarteret som tog slut!”, sa arkitekten.
Tage Hertzell ser tillbaka, inbjuden av Svenska Betongföreningen
Flexibiliteten var alltså målet. Han ägnar en stor del av sitt föredrag till att beskriva hur man lyckades med målsättningen att uppfylla alla krav på funktionalitet.
Betong till allt och färger
KARLAVÄGEN 100 I receptionen möttes besökaren av ett orienteringssystem i tre dimensioner. Det var rumsnummer, våningar, korridorfärger, hissgrupper och funktioner. En kod kunde vara ett arbetsrum, men också ett kök, ett förråd eller hörna med kopiator.
Jag minns att det i begynnelsen delades ut papperslappar, som mest liknade färgglada skattkartor. Receptionisten kunde skicka med den besökande en sådan med förkryssade alternativ. Men man måste nog snart ha insett att det nog var lite för modernt.
Irrande främlingar med papperslapp är inte så trevligt. Säkerheten var nog annars inget som vi oroade oss för. Det var faktiskt sällsynt med stölder.
Som besökare fick man anmäla sig i receptionen och vänta på att bli hämtad. Ett tidens tecken. En tjänsteman i takt med tiden reder sig själv hela ärendevägen! Sekreterare, som skriver ut diktamen bokar resor och kokar kaffe var på väg att steg för steg försvinna. Du måste hantera allt skrivande och kopierande, utveckla mästerskap på grafik och kurvor för data. Kaffe-automationen sköter arbetsgivaren. Förmodligen med top-of-the-line. Kaffe gör nämligen att du ökar arbetstakten, Tror jag.
Det märkliga var att även vi anställda kunde gå vilse i huset. Man kunde ha arbetat där fem år eller mer och ändå ha svårt att ta ut raka spåret till en person eller funktion. Allt var så lika och så regelbundet och det fanns inga djurbilder att följa som på Finlandsbåten.
Trots färger, logiska koordinater och genvägar så virrade jag lätt bort mig. Och så blev det till att pinsamt besvära någon okänd medarbetare om tips hur man ska gå.
EGET RUM
I detta modernitetsmönster hade alla handläggare på SCB eget rum – en resurs som staten trettio år senare skulle kämpa vilt för att återta.
Alla rum hade fönster ut, vilket för de flesta innebar att det var fönster mot ett slags ljusschakt. Där fanns ofta något konstverk (”installation”) placerat på en botten av singel. Man kunde inte gå in i det. Men de var uppenbarligen konstverk med ett meddelande. Stumma, men påfordrande. Jag hade en tid utsikt på något som liknade en vassrugge som böljar i vinden. Det var plaströr för elinstallationer.
Men dessa titt-lådor var bra för lokalsinnet. Man glömmer inte så lätt att någon har rum vid vassruggen.
FLEXTID
Garnisonen-huset är så långt att det behöver ha två busshållplatser. Här fanns vid starten Statistiska Centralbyrån, Byggnadsstyrelsen och Försvarets forskningsanstalt.
C:a 5000 personer skulle se till att komma 08:00 till arbetet i Garnisonen-kvarteret . Det blev en ohållbar situation för kollektivtrafiken.
Det var så flexibel arbetstid uppstod i statsförvaltningen.
Vi stämplade inledningsvis i samma gröna plåt-stämpelur som de som fanns i järnverk och pappersbruk. Sekreterarna satte in nya kort på fredagarna, kontrollräknade flextid och sexminuters enheter.
Ibland kunde man på nerväg till sin personalentré dröja sig kvar lite i trapphuset så att stämpeluret kunde ticka in på nästa fraktion av hel timme. Med tiden kom det upp lite elegantare datasystem-lösningar. I kombination med ett tidrapporteringssystem som jag tror aldrig infriade förväntningarna.
Garnisonen hade butiker i bottenplanet, En med norra Europas förmodligen största sortering av lunch-sandwiches. Vi hade faktiskt också egen systembutik i huset. Den låg vägg i vägg med receptionen. Det var en verkligt fin butik, inga köer. Inriktning på vin. Suveränt att kunna pipa in där en fredagseftermiddag på väg ut från jobbet. Stor tidsbesparing!
KONTORSAUTOMATIONEN SLÅR TILLBAKA!
Under ganska lång tid gick datoranvändningens ökning hand i hand med en ökad pappersförbrukning. Det var populärt att skämta om det, kanske för att visa sin skepsis mot datateknik. Men i takt med att bildskärm och effektiva datagränssnitt utvecklades, kom en vändning. Sanningar lever inte så länge i vårt tidevarv. Utdaterade framtidsskildringar är ofta veritabla skrattpiller.
Jag tror att jag skulle mötas av skepsis om jag berättade lite om vad som gick för sig på kontoret anno 1976. Kontors-automations-historia således. (Jag hade bytt arbete till Statens Industriverk.)
Att Kristina Wikström, energiprognosbyråns duktiga sekreterare , ofta skrev ut texter som jag hade dikterat. Eller att vår likaledes duktiga avdelningssekreterare Ann Lundgren satt i en korridor i Gamla Riksdagshuset och skrev in utredningstexter på en golvplacerad mackapär, en slags ur-ordbehandlare, som hade vanliga kassettband som minnesmedium. Jag tror att hon hade tagit den med sig från Energikommittén. Utav vilken vi var en permanentning.
Utredningar kommer och går, sekreterare består.
Att få ha sitt skrivbord i Gamla Riksdagshuset på Riddarholmen var ju väldigt fint. Jag hade utsikt mot Riddarfjärden. Förnämligt, dock så att efter tre månader märkte jag inte av utsikten. I just det huset startade Axel Oxenstierna sin berömda uppbyggnad av svenska byråkratin på 1600-talet.
Den offentliga utredningsverksamheten och riksdagstrycket producerade ju väldiga mängder av text som skulle fram snabbt. Sekreterare, som skrev som blixten på IBM med kula eller mer traditionella skrivmaskiner var viktiga i produktionskedjan. Att skriva ett formellt brev eller hela sidor utan ett enda fel var precis vad man gjorde varje dag. Och om det blev fel, så kastade de och skrev om.
TVÅ STÄDER. TVÅ KULTURER. EN JÄRNVÄG.
När jag arbetade i Garnisonen, första vändan, var huset delat mellan SCB och Byggnadsstyrelsen. SCB hade 1000 personer i Stockholm. Nästan lika många fanns i SCB:s hus i Örebro.
Varför Örebro? SCB var på 1960-talet utspritt över flera platser i Stockholm. Man växte snabbt. Mellan 1960 och 1970 mer än fördubblades antalet anställda. Således fanns det en lokalfråga. Planer fanns på att flytta till det planerade nya kontorshuset intill gamla Svea Livgarde. Emellertid var det ett bekymmer att Byggnadsstyrelsen bara ville ge SCB 1000 platser. Man var redan uppe i 1600 anställda.
Utlokalisering av statliga myndigheter var på väg att bli en regionalpolitisk frälsningsidé. Om landsorten ställdes mot Stockholm i Riksdagen hade Stockholm inte en chans.
Därför agerade man proaktivt. Man sökte upp finansminister Gunnar Sträng, som var positiv till utlokaliseringsidéerna, och erbjöd staten 600 arbetsplatser till behövande utflyttning. Gunnar Sträng uppskattade en myndighet som ville flytta ut självmant. Man får förmoda att SCB fick klartecken att fortsätta med 1000 anställda i Stockholm.
SCB hade flera utvecklingsbehov. Maskincentralen (hålkort), skulle utvecklas med datamaskin-tekniken. Löneglidningen för stanspersonal var ett nytt oroande tecken som talade mot att låta tillväxten ske i Stockholm. Framtida maskinhallar ville man förlägga utanför storstaden.
Man valde mellan Norrköping och Örebro. Norrköping var bäst. Man hade bland annat bättre tågförbindelser. Men kommunalrådet Aronsson i Örebro vände på steken genom att sockra med tillgängliga industrilokaler, lediga lägenheter och förtur i tomtkön för anställda.
Så, när slakten på myndigheter gick igång, var SCB skyddat.
Det var naturligtvis inte så lätt att flytta på aktuarier och statistiker som inte vantrivdes i Stockholm. Många slutade eller lovade att arbetspendla endast en begränsad tid för upplärning av nyanställd. Vad som krävdes för att ersätta en specialiserad handläggare med decennielång erfarenhet hade säkert ingen riksdagsledamot någon uppfattning om. Men det var väl ett regionkompetitivt nödläge?
SCB:s mödor med bemanningen i Örebro resulterade i en märklig struktur där en fjärdedel eller femtedel av varje enhet om cirka 20-30 personer var baserad på den andra orten. Ett omfattande system av ständigt resande för SCB-anställda uppstod. Ett betydande antal SCB-are satt alltså ständigt på tåget. Ett skäl för detta var naturligtvis att man inte helt kunde kapa banden med huvudstaden.
Denna struktur med avdelningar som hade en liten filial på den andra orten blev en normalitet och argumenten för status quo dök upp i nya former.
RATIONALISERING
Staten utkräver obönhörligen varje år några procents ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet. Några år in 2000-talet var det dags för SCB att minska sina kostnader genom att ersätta de personliga arbetsrummen med ståplats i kontorslandskap.
Att lämna det egna rummet var en stor sak, för vissa en djup kris.
En del kollegor hade uppfattningen att det egna rummet var en integrerad del av karriärtrappan. Att det helt enkelt var en facklig, för att inte säga mänsklig rättighet.
Kollega vid sitt skåp.
SCB valde en kompromissande kontorslandskapslinje. Ungefär hälften accepterade ståplats med att minimum av plats för böcker och annat jobbmaterial. Eget innehåll som ljudmedia, kex, egen läsning och gymkläder måste låsas in i skåpet. Böcker för ämneskunskaper, uppslagsböcker och samhällsorientering kunde stå i en gemensam bokhylla. Skulle väl räcka med ett exemplar per enhet?. Vi gallrade ut bok-dubbletter, men inte bara det. Hundratals fina böcker och bra-att-ha från tömda rum dumpades i stora transportcontainrar. Jag som i alla år tillhört lobbyn för det ”digitala”, drabbades av en icke obetydlig ångest.
De som aktivt motsatte sig landskapslivet, fick i regel behålla sitt rum.
SCB-PRODUKTIVITET 1974
När jag kom till SCB, första anställningen, sommaren 1974 hade dataåldern ännu inte riktigt infunnit sig. På skrivbordet fanns en (primitiv) elektronisk räknare, gjord i Japan men märkt ”FACIT”. I övrigt pärmar med viktiga utredningar och beräkningsmetoder.
Den typiske/typiska handläggaren/tabellmakaren på SCB plitade ner sina siffror med blyertspenna i ett formulär, som kanske hade XEROX-kopierats från en sida i metodpärmen.
Inmatning av data baserades på hålkort. Hålkorten stansades av en särskild operatör kallad stansare, i regel en dam. Stansmaskinerna var stora åbäken som behövde eget rum. Stansaren fick ifyllda banketter med siffror från handläggaren, som hon överförde till kort. Utöver datakorten behövde man ha styrkort med parametrar och programkod. Ordningen av kort kunde ha avgörande betydelse, Att tappa kortpacken i golvet var anatema!
Man gjorde layout-planerade tabeller, som skrevs ut i printerlistan. Offsettryckare kunde omgående klippa in tabellen direkt i publikationer. Tejpar (magnetbandrullar) fanns i Örebro och operatören hängde dem innan jobbet kördes.
Vinsten?
Mänskliga fel-faktorn kunde minskas. Aritmetik gick fort om man kunde programmera metoden. Datalagring med hålkort kunde ersättas med något bättre.
Örebrobilen hade ett fast körschema. Om chauffören nästa dag lade upp en printerlista som var tjockare än vanligt kunde man ana oråd. Då hade körningen dumpat och då var det lika bra att skriva ut alla register så att man kunde, felsöka. (Jag hade min datorvana från ett betyg Numerisk analys och examensarbete för 3 betyg Statistik. Det var faktoranalys av en enkätundersökning.,)
Vid fel tappade man 24 timmar. Minst.
Olika former av primitiv OCR (optisk läsning) fanns på experimentstadiet. Det vanligaste innebar att man skulle skriva siffror som liknade vikingarnas runor,
En teknik med direkt inmatning via bildskärm med omedelbara reaktioner och uträkningar var på ingång vid denna tid liksom generella databassystem. Detta nya omgavs av ett mytiskt skimmer. Somliga,, som tillägnat sig uppfattningen att datorarbete innebar mycket repetitivt arbete och vita rockar bakom disk, var nog lite skeptiska.
Tekniken utvecklades. Frågan var bara hur?
ControlData var ett amerikanskt företag som utmanande IBM. Man hade datacentraler i många länder som vände sig till ett bredare spektrum av kunder. De hade sin Sverige-anläggning och stordator i Västberga, senare i Kista.
Den forna hålkortsjätten IBM lyckades nästan ersätta sitt nästan totala monopol på kontorsautomation med något liknande för datorer. En IBM stordator körde varje inkommande jobb till slut och kastade sen ut programmet. Rubb som stubb. Timesharing å andra sidan innebär att datorn håller status och väntar på input.
IBM sa aldrig nej till en kund som ville behålla en äldre lösning. Det kan förklara en del av den osedvanliga lojalitet som datachefer länge visade IBM. Men företaget var inte favoriten för företag med tekniska behov. Där var det i stället de framväxande minidatorsystemen ledande. (Digital, Data General, Prime, Wang) . Minidatorerna gav kunderna kontrollen tillbaka. Datorerna kunde tas hem och integreras i företaget..
Man må betänka att de främsta experterna på datorisering ganska nyligen vid den här tiden hade förutspått att en eller två stora stora datorer per land skulle klara alla behov av avancerat datorarbete. Datorexperters blatanta felbedömningar skulle återkomma i en strid ström under följande decennier
NATIONALRÄKENSKAPERNA 1974
Nu var det 1974. OPEC utvecklades till en kartell och kamporganisation för oljeproducerande länder som höjde oljepriset och kastade in i kris. Redan 1971 hade ekonomerna anat oråd, då det märkliga hade hänt att Sveriges BNP inte ökade. (Sen 1940-talet då BNP-beräkningar startade.
Då är det viktigt med god information, gärna i form av input-output-datadata. Det var heller inte att förakta att Åke Tengblad – världsledande på SNA. (FN:s standard för för nationalräkenskaper och input-output-modellering) hade blivit chef på SCB:s nationalräkenskaper.
Det är där och just då undertecknad dyker upp på SCB för första gången. Det blev mycket att göra med tjocka och tunna oljor, kol och koks , elförbrukningen med mera och branschfördelningen för energiprodukter behövde en översyn.
30 ÅR SENARE
När jag kom till SCB i början av 2000-talet hade turbulensen efter den stora statistikreformen lagt sig. Denna hade syftat till att splittra upp myndigheten i smådelar, som skulle ägas av fackmyndigheter. Många myndigheter hade återfört statistikframställningen till SCB i form av uppdrag. Andra hade aldrig tagit hand om verksamheten. I presentationer av SCB:s ekonomi visades att hälften av produktionen var uppdragsverksamhet, vilket ju verkade urbota märkligt. Men det berodde alltså på att många myndigheter ansåg att SCB var bäst skickat att utföra arbetet. (Det fanns visserligen en stor internationell äkta uppdragsverksamhet. Det gällde fortlöpande att drygt 10 procent av personalen ute på utrikes uppdrag, som ofta var fleråriga.)
Regeringen har naturligtvis ofta var ett behov att kraftsamla runt dagsaktuella krav och behov och SCB försökte hitta ett sätt att planera sin framtid.. På de olika användarrådens möten på SCB försökte man skapa konsensus mellan berörda statistikenheter på SCB, superanvändare från andra myndigheter, forskningsföreträdare och departementet ifråga. Med en stark ordförande kunde det kanske ibland åstadkomma något gott.
Det var svårt att få snurr på det hela. Alla vill ju få sttaistik, till och med du och jag.Och hekst snyklta på någon annan ndersökning.
Jag var mötesfixare i Miljö och Regioners användarråd, men slapp protokollföringen på grund av min Parkionsons sjukdom, Vi hade vita-duken-lunch i gästmatsalen för att hålla upp närvaron och inte missa någon god idé eller relevant statistiknytta.
Kanske för mycket Soft Power där?
VEM BESTÄMMER?
Planeringen av SCB:s satsningar var således i mångt och mycket ett lirkande och linkande. I Sverige omhuldas principen om myndigheternas oväld som omistlig del av nationens själ. Men det finns undantagsprinciper som kan tillgripas, som t.ex. att regeringen kan avsätta en verkschef med omedelbar verkan. Man måste dock ha ett skäl
Det svenska myndighetsidealet har fördelar. Verkschefer tillsätts vanligen på sex år. Det är oftast meritokratiska värderingar som gäller. Alternativt väljer man erfarna och utgående politiker, som förväntas leda med klokhet och stort kontaktnät.
Regeringen kan påverka en myndighet genom sitt val av verkschef. En gång om året utfärdar regeringen också anvisningar för verksamhetens inriktning och medelsanvändning. Regeringen (alias politiska sekreterare) har dock vanligen inte så lång erfarenhetstid och dar därför ett informationsunderläge, vilket gör det svårt att förändra myndigheterna.
SCB har genom de 150 åren haft en lång rad verksamhetskunniga generaldirektörer, som har åtnjutit respekt stor både inåt och utåt.
Men någon gång händer det något.
EN CHEF KAN ÅSTADKOMMA UNDERVERK – ELLER?
Statistikreformen 1994 hade varit ett stålbad, men stillade kanske ändå inte belackarna. Så några är in på 2000-talet prövade regeringen att satsa på en ny typ av myndighetschef. Mer av den kompetens för ledning som finns i näringslivet.
Den nye generaldirn hade bestämda uppfattningar hur SCB skulle effektiviseras. Upprepade gånger framförde han att mer än 1000 datasystem användes på myndigheten, Detta måste ändras, det borde vara standardiserat, han utgick från internationella benchmarks. Om så behövdes skulle han ta in utländska lösningar.
Vi antog att han räknade Excelark.
Om SCB: s verktyg, metodik och beräkningars bakgrund och nytta med de olika verksamheterna verkade han inte veta något, kanske det var i linje med ledningsfilosofin,
Reaktionen från myndigheten blev mycket negativ inte bara mot synen på SCB och statistikverksamheten, utan kanske ännu mer för att ha fått en chef som inte stod lojal med sina anställda. Ingen hade en tanke på att spela efter någon slags näringslivsmoral. Förvåningen växte till en alltmer kompakt ilska och motståndsvilja.
SCB:s chefer förhöll sig avvaktande.
Efter två år steg han över till ett chefsjobb i en näringslivsorganisation. Vice GD som var en diskret och resonabel långvägare, som kunde myndigheten i alla delar blev GD under resten av mandatperioden. De omfattande kvalitetssäkringsprogram som den förre GD:n hade sjösatt och som hade fått så många bromsar att slå till, fortsattes under en följd av år men i betydligt lugnare och aktsammare former. Vi anställda kände att faran var över, och kunde återgå till normalt arbete.
Lättnaden kunde ta sig lite mer ovanliga uttryck som att en bordtennistävling hade namnet ”X Y Cup”, där X Y var namnet på den förre generaldirektören.
SCB ÄR BRA!
Väldigt få utanför arbetande statistikers krets har realistiska uppfattningar om hur arbete med offentlig statistik bedrivs.
Sveriges Officiella statistik skulle komma att drabbas ev nya beräkningsmissöden med några års mellanrum . Men man får nog anse att prestationen totalt sett är god.
Den är en oersättlig tillgång för alla som plaskar runt i samhällsvetenskapernas stora kunskapsprojekt.
I själva verket har SCB nog oftast haft ett gott rykte. Sådant är inte en självklarhet. Jag har fått mig berättat den brittiska BNP-statistiken drabbades av en svårreparerbar förtroendeförlust efter det att regeringen hade gått in och petat i siffrorna före en publicering.
SCB-PRODUKTIVITET 2012
På SCB kunde en handläggare 2012 klara av att direkt leverera avancerade tabeller från alla upptänkliga databaser. Att ta ner en kopia av totalbefolkningen till sin PC och göra en bearbetning eller samkörning, kan nog en och annan göra på ett par timmar. Det går snabbt tack vare databasspråket SQL, som tänktes ut på 1980-talet. Det och har blivit den mångsidiga och universella databas – som man tänkte sig.
SCB har haft visionära programutvecklare utanför den ordinarie data-avdelningen, som skapat betydande goodwill.
Användare av utanför data-avdelningen har ofta en avancerad förståelse för användargränssnitt. Det främsta exemplet på SCB är väl programmet PC-axis, som under många år drev utvecklingen av presentation av statistik internationellt. Programmet hade inte en standardiserad datalagring, vilket skapade motsättningar. Inte desto mindre har det använts av ett fyrtiotal statistik-byråer världen över och har genererat miljoner i licensintäkter till SCB
Ett annan innovativ utpost i organisationen var Bosse Justusson som tidigt utvecklade avancerade verktyg för interaktiv grafisk presentation av statistik på webben. Många har nog sett hans animerade befolkningspyramid. Han intresserade sig speciellt för geografiska presentationer.
Anders Wadeskog har gjorde många avancerade interaktiva presentationer med NAMEA-data, dvs nationalräkenskaper utvidgade med data för strategiska miljövariabler. (NAMEA; National Accounting including Environmental Accounts).
Jag hade förmånen att få arbeta ihop med honom åren 2006-2012.
Anders hade ett passionerat intresse för klimatpolitik och för effektiva verktyg för input-output med NAMEA-data. Beställare av projekt var ofta Naturvårdsverket eller Eurostat i Luxemburg.
SCB drev distinkta uppfattningar om miljöstatistikens utveckling. Man stödde en pragmatisk linje som innebar att man utgår från existerande nationalräkenskaper och lägger till miljörelevanta variabler. De nationella miljöräkenskapernas aktörer var förutom SCB, av Naturvårdsverket och Miljödepartementet. SCB var med från start klimatpolitikens utveckling. Att ha en god inblick i statistikens data ger naturligtvis en särskild auktoritet. Viveka Palm SCB utvecklade den svenska positionen.
En speciell typ av intressent i NAMEA-data är de många forskare som använder livscykel-metodik.
KLIMATPOLITISK DEBATT KRÄVER SIFFROR!
Åsiktsbildning kan behöva oneliners som kan bygga upp intresse. Diskussioner om miljö och ekonomi kunde utgå från jämförelsevis enkla exempel som: ”Vad är egentligen påverkan på klimatet av en T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik Sverige.” Med input-output-teknik applicerad på koldioxid- utsläpps-data och övriga miljödata kunde man övertygande visa att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varuproduktion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion systematiskt har flyttats till billigare alternativ i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer. Vi har kunnat fortsätta konsumera bilar och elektronik. Nya industriländer har tagit sig an de produkter och processer som är problematiska.
MEN Intresset för att använda miljöräkenskaperna som ett operativt redskap för miljö- och klimatpolitiken har varit noll. Respekten för vetenskap med evidenskrav och insikter i matematik och naturvetenskap är på glid till status noll för allt flera. ”Jag tror inte på siffror” blir norm.
Vetenskap kan vara bra, men man får bestämma själv om man vill tro på den. Är rätt uppfattat?
Fältet lämnas öppet for postmodernismens ny sköna värld av relativa sanningar.
Miljörörelsen bryr sig numera inte värst om siffror. I stället bryr man sig om andra kriterier.
om det är en uppoffring som känns rätt om det kan gestaltas som ett uttryck för god moral om det stärker en gruppkänsla och svensk nationalism
Med Tage Danielsson-språk skulle man kunna säga att det nästan kan kännas som lite religiöst att sortera hållbart…
DET VAR ETT TAG SEN NU..
Jag arbetade på SCB fram till 2012 och ytterligare lite med uppdrag, och känner inte till hur SCB:s datahantering har utvecklats sen dess. Ett tidens tecken är att utgivningen av Statistisk Årsbok – den klassiska bibeln för svensk statistik har lagts ner. 2014 blev den sista. 100 år blev det . Lite tråkigt faktiskt. Men det kostar väl för mycket kantänka.
Och jag måste påpeka att jag har haft ytterst lite att göra med SCB-Örebro som nog är en helt annan värld.
MINRELATION Till STATISTIKEN
Den vill du kanske veta?
1972 Jag var klar med en samhällsvetenskaplig filosofie kandidat. Jag hade läst ett antal extra betyg (utöver 6) och dessutom ägnat ett år åt att vara redaktör för kårtidningen Ergo och ett halvår till värnpliktsomgång på Milostab. Jag utbildad utbildning till allroundexpert på signalskydd i det militära.
filosofie kandidat 1972
Matematik 2,
Statistik 3,
Numerisk analys 1,
Kulturgeografi 1,
Företagsekonomi 1,
Nationalekonomi 2,
Historia 3
Det ser väl fint ut! Men jag fick inget jobb på det. Inget som hade anknytning till min utbildning trots oförtröttligt sökande. En och annan intervju blev det. Arbetsmarknaden för akademiker hade efter en kraftig expansion drabbats av utbudsöverskott.
Siffrorna är ”betyg, – Man kan tänka ” termin-normaltakt.
Jag kan faktiskt förvånas över att jag inte sökte upp en forskarbana, men den tanken tänkte jag inte ens. Trots att jag bodde på en sträcka av Börjegatan i Uppsala, som gissningsvis kunde ha landets tätaste koncentration av professorer.
Mina föräldrar hade noll koll på akademisk verksamhet, trots att de umgicks en hel del med akademiker. Men det gällde körer och andra kyrkoverksamheter. Och en och annan ingift lärarinna.
Trots allt förvånar det mig att det inte förekom en regelrätt värvning från universitets sida. Hela min skolgång hade försiggått i ett exklusivt snabbspår med skickliga lärare. Det var lärare med licentiatexamen eller det kunde vara sina läroboks-utgivning som merit. Just de hade ju varit utmärkta missionärer för forskning.
Not: (folkskola 4, realskola 4, allmänt läroverk4. Och jag ska väl tacka Högern och Socialdemokraterna för en trevlig kompromiss i skolpolitiken på 1920-talet.
ÅR MED LEA
Genom min dåvarande hustrus kontaktnät fick jag istället arbete som kamrer på ett bevakningsföretag. Det var omväxlande och innebar kontakt med högst olika strukturer inom företagsvärlden. Jag tog många initiativ, bland annat höll jag i introduktionsutbildning för ordningsvakter. Jag anställde en olycksbroder som medarbetare: Anders Jarefors. Han skötte den manuella bokföringen med större entusiasm än jag. Jag har sett att han senare skrev läroböcker i företagsekonomi Det blev två år i servicesektorn. Sen tog jag en studietermin med nationalekonomi på Stockholms universitet.
SÅ HÄNDER DET!
Jag var under några år deltagare i ett sommarkollektiv på Östra Granholmen nära Vaxholm. En vän på ön var Nils Odén, son till företagsläkaren på Sandvikens Jernverk, En dag säger han till mig: ”Du skulle nog passa in bra hos oss på SCB! Kom med mig till jobbet i morgon.”
Nästa morgon följde jag således med Nils på Waxholmsbåten in till stan.
Gruppchef Christer Stenbeck på SCB (namne med en mer känd Stenbeck ) säger ”Det ska vi nog kunna ordna!” Han uttrycker sin förvåning över att jag hade haft svårt att få jobb, ”Själv gick jag bara förbi här ett par månader före examen. Dom tog mig direkt”. J
Jag jobbade som extra i tre månader med att justera el- och bränsle- statistiken som gick in i input-output-beräkningarna. Jag fick fast anställning från 1 januari 1975 och fick ta hand om Privat konsumtions-beräkningarna. Ganska snart blev jag ombedd att söka en tjänst på Energibyrån på det nystartade Statens Industriverk. Det handlade gaska mycket om statistik och jag hade under alla år där regelbunden kontakt med SCB och Hans Berglund. Möten, som alltid var i hans rum Garnisonen.
Att på sommaren bo på skärgårdsö nära Vaxholm och kunna ta Waxholmsbåt till Strömkajen klockan sju och sen vandra i morgonsol Strandvägen upp till Garnisonen – det var en absolut höjdpunkt i livet.
Men jag hade ju inte klarat av att få ett jobb via en ansökan Jag förstår än i dag inte varför det var så omöjligt.
ÅTERKOMST TILL ENERGIBALANSERNA – NÄSTAN?
SCB första vändan var 1974-75. Jag hoppar 30 år framåt i historien. Det är 2005. Personal på SCB:s Miljöräkenskaper hittar mig i högen av sparade ansökningar och intresse uppstår. Man ville förstärka arbetet med att göra datorprogram för presentationer av NAMEA-data. National Accounting Matrix Including Environmental acounts ) Det handlade annorlunda uttryckt om att visa på möjligheterna att presentera Miljödata med input-output-teknik. Samarbetet med SCB:s dataavdelning i detta ärende hade inte utvecklat sig gynnsamt Eller för att uttrycka det mer korrekt: Man var fly förbannad, ömsesidigt.
Jag ville gärna ha jobbet, men det var inte självklart att enheten skulle få anställa mig. Jag saknade formell datautbildning och även om jag hade goda vitsord för alla möjliga programmeringsinsatser
Efter omfattande turer med bland annat en riggad intern ansökningsomgång som höll på att gå i stöpet, får jag börja som vikarie för Nancy, som gör en period på Eurostat i Luxemburg När hon kommer tillbaka ett par år senare får jag fortsätta som fullvärdig SCB-anställd på miljöräkenskaperna. På denna arbetsplats fanns många trevliga och duktiga personer med intresse för samhälle och naturvetenskap. Övervikt för damer. Flera var disputerade.
Anställningsintervjun hade varit mycket ovanlig. På utsatt tid dök alla mötesdeltagare upp. Alla verkade på det klara med vad det handlade om. Utom möjligtvis jag.
Anders Wadeskog som, jag bara hade träffat helt kort innan mötet, verkade upprörd. Han satt mest tjurigt tyst i sin skinnjacka, som jag skulle se honom bära i alla sammanhang, vare sig det gällde föredrag för hundra personer i Örebro eller kommittémöte i Luxemburg eller köprond på NK.
Ja, det klarnade ju snabbt att det problematiska handlade om mig. Eller att jag var en lösning på ett problem, som var problematisk.
Dataavdelningens representant ville med bestämdhet att någon som var mer certifierad skulle komma ifråga och en sådan internsökande fanns. Personalkonsulenten pratade länge om vidareutbildning och allt möjligt irrelevant.
Enhetschef var Leif Norman. En man med en brett register med anspråkslöshet som vapen. Hans specialitet var att bistå statistikbyråer i Afrika med uppbyggnad av verksamheten. På treårskontrakt eller så. Med en hemresa. Planera upp arealstatistiken i ökenområden och sånt.
”Jag hoppas att du kan ge oss lite tid. Vi ska nog hitta på ett sätt att fixa det här” sa Leif Norman till mig på väg tillbaka från mötet. Efter tre veckor veckor ringde han och hälsade mig välkommen.
Vid 58 års ålder kom jag till SCB och fick arbeta med miljöräkenskaperna. Jag hade inte kunnat hitta på något bättre!
Det blev ett fint sista jobb före pension!
Obegränsade möjligheter till resor och utlandsuppdrag, viket jag inte kunde utnyttja så värst på grund av en långsamt tilltagande Parkinsons sjukdom. Men jag närmade mig 60 och jag var anställningsbar, till och med efterfrågad. Inte illa om jag får säga det själv.
KAN MAN LITA PÅ DET ?
2006 dök SCB och framtiden alltså upp en andra gång i mitt liv. Denna gång handlade det om annalkande klimatkris. Det kändes som en återkomst. Jag hade ju, långt tillbaka i tiden, haft närapå tio år med energistatistik, scenariotänk och rapportskrivande om hur vi skulle minska oljeberoendet i transportsektorn.
Mycket föreföll mig lika energikris-utredandet 1976-85. Den internationella kontrollen av utsläpp av farliga gaser kunde ju anpassas till det nya fokuset på koldioxid i atmosfären. Mindre, renare, byt ut – det var ju ganska likartat.
Men dystopin hade man bytt ut. Nu var det farlig uppvärmning av jordklotet istället för brist på olja som som resurs för uppvärmning, jordbruk, industriproduktion och transporter.
Jag sa det till mina nya yngre kollegor. De tittade mycket klentroget på mig,.
DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER
Redan som barn kunde jag bli rädd för naturhistorien. Isen hade varit tre kilometer tjock på våra breddgrader. Och den skulle komma igen!
Efter isen kom Georg Borgström. Vilken polare! Han var professor i East Lansing, Michiogan. USA . Bara det! Dög inte Sverige? Nej jag tror inte det
Jag växte upp och hörde Georg Borgström hålla radioföredrag. Han var en tidig svala. Han hade sett något högst obehagligt komma. Han hade bestämt sig för att berätta jorden snart skulle bli en eländig plats.
Han samlade på allt som snart skulle var slut, fördärvat eller förgiftat: Skogen, tropikerna, boskap, kalhuggning, flodmynningar, olja, avfall, vetesorter, världshandeln, uppfödning, vattnet i Chicago, avdunstning, Indus och Nilen, Humboldtströmmen, havsbruk, Coloradofloden, jordbruk och skogsbruk i alla länder, jämförelse vete USA och Sovjet., grödors förbätttringspotential , ambulanser och frivilligarbetare.
Han räknade och sammanställde. Människans slöseri och oförstånd meste stoppas. Men det skulle bara avhjälpa till en del och inte i den långa sikten. Det som var svårast att avhjälpa var att ATT VI BLIR FÖR MÅNGA! Allt fortare. 1964 sammanfattar sina föredrag i boken Gränser för vår tillvaro.
Han konkluderar: Befolkningsbomben kommer, man kan bara vara oense om hur fort det går. Själv anser han att smärtgränsen redan har passerats. Tillväxten räcker inte, vi kommer att drabbas av brist på mat och brist på plats.
Miljölarm modell 1965
Jag läste hans bok och kände en viss skepsis. Man kan ju om det säga att reaktionen kanske beror på att du inte kan ta till dig information. En spärr.
Senare har jag tänkt ”Domedagsprofet”. Den fryntlige mannen från Sverige var en sann profet,. som arbetade hårt med en naturhistorisk kollaps.
Det fanns hos alla anställda på SCB:s miljöräkenskapsenhet en klangbotten av miljöaktivism. Flera var disputerade. Kemi, Biologi och dagens miljöpolitiska front var inget problem. Arbetet med verkligheten i siffror. främjade nog objektiviteten.
Vi levererade data till den allmänna debatten. Den som sitter med faktaunderlaget till de stora politiska dagsfrågorna känner väl ofta engagemang. Diskussioner kunde utgå från enkla exempel som: ”Vad är egentligen miljöeffekten av en T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik i Sverige.
Med input-output-teknik applicerad på koldioxidens utsläpps-data och övriga miljödata kunde det övertygande visas att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varukonsumtion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion har flyttats till billigare industrier i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer.
KAN MAN FÖRUTSÄGA FRAMTIDEN ?
Borgström byggde ihop sin hotbild på ”befolkningsexplosionen”. Världens befolkning ansågs öka exponentiellt. Resurserna var nära nog uttömda. Misären till följd av överbefolkningen skulle inte kunna undvikas.
Vad blev det sen, sextio år senare? Befolkningstillväxten är ingen ödesfråga längre. Nativiteten är inte så oföränderlig, den kan dyka snabbt har vi sett. Människor i befolkningstäta länder är verkligen inte obildbara. Uppfinningar har haft stor betydelse. Växtförädling har ökat skördarna. Maten räcker.
Vad gick (inte) snett? Borgströms bok känns förtroendeingivande, fortfarande. Notapparaten är formidabel.
Hans fel var ju främst en grov underskattning av jordbrukets potential. En felaktig tro på ohejdad befolkningstillväxt. Ett allmänt undertryckande av all kan komma av marknadsekonomi och vetenskap.
Ja tycker att detta visar hur vanskligt det är att gå från ett deskriptivt perspektiv till en hållbar teori om framtiden. Kunskap om hur olika system genomsnittligt samverkar är vi ganska bra på. Marknads mekanismer är ett bra exempel. Del som händer när tiden går och tillvarons komponenter förändras – Det är en helt annan sak.
Borgström dukade smörgåsbordet för pessimisterna. Många älskar pessimismen. Man tror bara på det som är negativt. Man samlas i gisslarsekter som odlar fördomen att en positiv nyhet aldrig kan vara sann.
Debattens frontlinjer kan följas bakåt ända till Malthus, men eländes-innehållet muterar tydligen.
I arbetet med prognoser och utredningar har jag ofta mött personer en glödande misstro mot ekonomer. Debatten om planekonomi kontra marknad lurar i vassen, liksom konkurrensen mellan ekonomer och anda samhällsvetare om vilken teori som ska förstås med. En och annan ägnade hela sin akademiska karriär till att leta efter något bättre än pengar och priser.
Ett av mina favoritbegrepp är ”att inte tro på siffror”. Det har jag från en tidigare hustru som gick fram med argumentet ”Nej, jag tror inte på siffror”.
Å andra sidan är det uppenbart för mig att ett sedvanligt ekonom-perspektiv inte var relevant vid energikrisen. Inte heller är matematik som garant för något. Tidserieanalys kan duga för säsongrensning, men bör klassas med kaffesump om det används för förutsägelser på sikt.
Studier av typen ”Det optimala antalet kärnkraftsreaktorer” gav volatila utfall. ”Cost-benefit”-branschen gick på högvarv, men sådant ger ingen vägledning om investeringar för framtiden. Vi uppfinner, vi är kreativa förstörare och vi kan ändra våra preferenser.
Energiförsörjningsfrågan har sjunkit undan, ja rent av lösts, i skuggan av klimatkrisen. Likaså ozon-hål och sura luftutsläpp. Somligt visar sig dessutom vara falsklarm.
Förmågan att kraftsamla internationellt hade övats under oljekrisen (1974, 1979) och i och med rapporteringen av luftföroreningar. Det mesta i de statliga byråkratierna kunde återanvändas på klimatfrågan. Med vissa justeringar, som att torven fick vandra över till ”the bad guys”.
Jag landar i att skepsis är mycket viktigare än tron.
GEORG BORGSTRÖM drog i nödbromsen, men det blev kanske inte perfekt. Men han samlade all information han kunde hitta, sammanställde och räknade och varnade. Det var ju utmärkt, det gör vi fortfarande.
Men se där! Sextio sidor in i boken, inbäddat i ett uppsamlingsheat av olika olämpliga ämnen gör han en perfekt beskrivning av problemet med växthusgaser. Texten fyller inte helt en sida.
Georg Borgström om klimatets kris
Så, han fann alltså den heliga Graalen men förstod väl inte.? Ett annat val av kataklysmiskt drivhjul för samanbrottet hade sannolikt förskaffat honom en oavvislig plats i paleoekologins hall of fame
DET VAR EN FANTASTISK TID
Så, mitt bästa jobb var det sista. Det var en fröjd att samarbeta med Anders Wadeskog.
Han var passionerad och oerhört produktiv. Det var fascinerande och roligt. Han surfade högt på vågen i allt som gällde effektiv hantering av datamatriser.
De var bredare än så. Tillsammans med Ingvar Nilsson utvecklade han verktyget ”Utanförskapets pris” som ger kommuner underlagsdata för sociala investeringar i problemområden. Hans nästan neurotiska strävan att vara originell, självständig och bäst ligger nära mitt ideal. Det var en fröjd att få arbete i hans projekt.
Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.
Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.
Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.
Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.
Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.
På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.
Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.
Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.
Grattis till din häpnadsväckande framgång som affärsutvecklare och företagsledare i ett globalt sammanhang.
Vid vår kusinträff på Halmstad slott höll jag ett, för min del, omvälvande omvärderande anförande om min far, alias din farfar, Alvar Persson/Sommestad. Istället för att beklaga mig över all osämja och ömsesidig brist på uppskattning, lanserade jag en genomlysning av din farfars klassresa. Tjugo år för sent kan den säga som vill klandra mig.
Det har givit mig ett uppslag till en sociologisk hypotes: ”Ingen klassklättring kan ske utan oöverstigliga motsättningar i påföljande generation.”
Jag öppnade anförandet med en historia om Affe Nilsson, klubbmästare på Upplands nation, som jag hörde till under studieåren. Det var alltså slutet av 1960-talet. Alf brukade tråka mig när jag förlorade i kortspel (vilket jag har svårt att glömma), men han imponerade också genom att lyckas bli anställd på Finansdepartementet redan innan han var klar med sin universitetsexamen.
Nu var det så att Affe var på någon slags släktbjudning någonstans i Norrtäljetrakten. Därvid blev han presenterad för sin gammel-mormor eller liknande.
”Här har vi Alf, som redan har blivit statssekreterare på Finansen”.
” Ähh de samma sak som folkskollärare”, undrade den gamla damen.
När så inte var fallet vände hon resolut ryggen till och gick sin väg.
Mina åhörare skrattade gott åt detta uppstartsskämt. Jag tryckte också att detta var roande, ganska länge.. Med tiden skulle emellertid denna historia framstå i en annan mer bekymmersam dager. Det var när min far gjorde mycket klart för mig att han inte kunde förstå vad mitt jobb egentligen var för något.
Att få in en fot…
Framgångsrik chef på King.com – Activision. Drygt 200 miljoner personer spelar Candy Crush Saga varje månad’.. Tjodolf basar för drygt 400 mediearbetare på spelstudios i Stockholm, Malmö och Berlin.
I slutet av 1960-talet var arbetsmarknaden mycket god för samhällsvetare. Den socialdemokratiska samhällsmaskineriets cylindrar rusade på högvarv. Några år senare hade en våldsam expansion av universitetens grundutbildning radikalt förändrat bilden. Att få ett jobb med samhällsvetarinriktning blev lite svårare. Jag drog mig fram med lite överliggeri, som stärkte allmänbildningen. Jag var anställd ett år som kårtidningsredaktör (Ergo 1967-1968).
Min fil kand innehöll till slut tolv betyg. (”Studieterminsekvivalentrer” kan man väl översätta med.) Det blev till slut en vald studieplan med tanke på de jobb som jag sedan kom att inneha. Min första födkrok var dock att vara kamrer på ett medelstort bevakningsföretag. Mitt arbete i studentkåren i Uppsala och kårtidningen gav mig efter ett par år kontakter ett ”riktigt arbete” på nationalräkenskaperna på Statistiska Centralbyrån (SCB). Jag beräknade den svenska privata konsumtionen i BNP. Min närmaste chef Christer Stenbeck sa medlidsamt ”konstigt att det var svårt att få jobb. jag bara gick upp här och visade mig när jag hade en halv termin kvar. De tog mig direkt.”
1971 hade SCB rapporterat att Sverige hade haft sitt första år sen kriget och nationalräkenskapernas införande utan tillväxt. Detta hade skapat oro i den svenska social- ingenjörskåren. Något otänkbart hade inträffat. Men mer skulle följa.
Efter ett par år på SCB blev jag ”headhuntad” till ny statlig myndighet för utredningar om energi och alternativa framtider
Svenska upplevelser
1990-talet blev en gastkramande färd utför för Sverige, som dock till slut hejdades av Göran Persson. Sverige tog nya tag och efter att par decennier var vi ifatt BNP-tätklungan. Vem hade vågat tro det!?
Jag lämnade statliga anställningar efter tio år. Mitt missnöje med statens obefintlighet som arbetsgivare skulle jag väl inte ge godkänt idag, men det blev bra att lämna med tanke på att svenska heydays för planekonomiska drömmerier gick mot sitt slut.
Efter tjugo år som datakonsult och PC-programutvecklare i varjehanda anställnings- och företagsformer, blev jag återigen vid 58 år anställd på SCB. Jag gjorde interaktiva statistikpresentationer på webben med Natturvårdsverket, SCB och Eurostat som beställare. Mycket var sig likt sen statens utredande av energiförsörjningen på 1970 och 1980-talet, När jag sa det till mina arbetskamrater tittade de klentroget på mig.
Ja, ja. Torven hade bytt sida, och var numera a bad guy.
Din farfar
Du och jag är nog mer märkta av småländska gener än vad vi tror.
Laguppställning.1959. Alvar är 40 år.
Alvar arbetade två år i sin fars plåtverkstad innan han kom därifrån och via folkhögskola kunde ta sig till folkskollärarbanan. Evy hade några äldre systrar som redan var städslade på bondgården, så hon kunde på liknande sätt via seminarium i Kalmar komma till sin första lärartjänst I Svarttorp.
Evy var snabbtänkt och effektiv. Alvar hade förmodligen skaffat sig en imponerade fond av försäljarkunnande när de monterade hängrännor och stuprör. Hans studiemeriter var nog medelmåttiga. Men han skulle komma att visa en imponerande förmåga att lära sig tillräckligt mycket i varje utmaning för att ta sig fram,.
Alvar och Evy började med att ta tjänster i Småland inte alltför långt från Tranås och Huskvarna. Men Alvar verkar ha haft en vision om Uppsala..
Jag är 36 år på bilden. Vi har flugit till Jönköping för att visa upp oss på en släktträff. Jag tycker att jag inte får ut någonting av det. Men det blir riktigt trevligt när vi övernattar hos Anna-Greta, gitarrspelande frälsningssoldaten och hennes Tage.
Om jag hade vetat att det var internationella mansdagen i söndags.?
Det hade kanske inte hade gjort skillnad.
Tiden krymper, man måste leva med sitt facit. Så som det nu blev.
Har du blivande man/män hemma, ja då ska du skicka med dem din kunskap om världen. Du förstår nog inte hur, men det ska nog ordna sig.…
Jag studerade mycket i min ungdom. Tänker på det. Vad är tiders tankar? Ja vad är tiden? Alltid är den försvunnen.
Hade jag hade bott i Kruthyttan långt från storstan och närmaste läroverk, hade det nog sett annorlunda ut. Kanske mer mopedförgasare och mindre John Stuart Mill.
Bra var mitt filosofiska och naturvetenskapliga intresse, som jag kunde odla utan handledning. Dåligt var att jag saknade all erfarenhet av psykologi och social praktik. Men barn har lite kompetens med sig redan från början. Se mitt boktips.
Men till slut landar man. I terrängen. Ett liv utan en skilsmässa är väl inte så vanligt.
Om du inte är den typen som kan tänka sig att gå runt och erkänna egna och andras våldtäkter, så kanske är den försiktiga översnälla typen. En typ som också brukar ha en stark defensiv.
Som jag var. Trög man, du tycker kanske fortfarande om henne, medan hon redan föraktar dig med stöd av en packe Dr Phil & Co under armen.
Det var den dåliga nyheten.
Den goda nyheten är att det behöver inte alls bli tråkigt. Ta ett pappagrepp om barnen. Dela vårdnaden! Var med dom, res med dom, satsa.
Efter regn kommer sol. Inse det!
Jag var sex månader pappaledig 1977. Så banan är sopad!
Att bo i Kruthyttan och ha en kvinna som är nöjd är väl också bra. Men tänk på att när hon fyller 50 är barnen utflugna. Tänk dessutom på att någonstans finns en tryckkokare med allt som hon har skjutit framför sig .. Lokala studiecirklar, golfresor, bussresa till Kina, Hurtigrutten och bugg-kurs. Kanske står du där nästa sommar ensam med husvagnen.
Men det brukar ordna sig. Sälj till någon som behöver husvagn under älgjakten.
Vi lever i en tid då allt ljus är på kvinnans frigörelse. Bli inte upprörd över det. Om man läser det som fyller massmedias mer pretentiösa helsidor kan man tro att män är hur värdelösa som helst. Gå inte på det.
Det finns nog manliga dygder som vi män gott kan försöka vårda. Låt vara att det inte är hugget i sten. Till exempel goda ledaregenskaper och förmåga att förhandla. Samtidigt, lär av kvinnorna. Det finns så mycket att ta till sig. Empati, intresse för barn.. etc.
För mig är en mer teoretisk sak den springande punkten. Att feminister och allt vad det kan vara inte har det minsta intresse för att grunda sitt tänk på logik och en uppfattning om vetenskapsteori. Antagligen seglar de på någon folk-psykologisk idé om att den svagare alltid har rätt. Ungefär som att socialister (dock inte Marx) ofta anser sig ha samma frikort.
Jag måste säga att det har varit en lite sorglig besvikelse i mitt liv. Att aldrig ha träffat en kvinna som har ett intresse för vetenskapsteori.
Men det finns några kanske. Läs lite av Lena Andersson. Där finns det fotfäste. En spännande person.
Och så har jag det viktigaste boktipset. Steven Pinker – The blank slate.
Det har funnits en debatt i det mänskliga tänkandet om huruvida vi är ett ”oskrivet blad” vid födseln. Det är alltså debatten om arv eller miljö som vi väl alla känner oss hemma.
Pinker går igenom forskningen. Forskningen visar att teorin om ”Tne Blank Slate” är felaktig.
Men The Blank Slate stämmer så bra med de demokratiska idealen. Många forskare vägrar att ge upp försöken att visa att vi är alla lika när vi föds. Jag trillar också dit ibland.
Sammanbrottet i invandringspolitiken och omslaget till stängda gränser har varit häpnadsväckande. Kanske en händelse större än 500 procent på 1990-talet. Sveriges är nere för räkning. I dubbel bemärkelse.
Sverige har visseröigen varit ett i invandrarland. Men.
Om vi bortser från Balkankrigen, då invandringen hade betydande inslag av arbetskraftstillskott, gäller det att Sverige de facto tog emot en måttlig ström av ”illegala” invandrare, bestående av diverse människosmugglingsvarianter och påföljande anhöriginvandring. Relationen till den åsyftade flyktinginvandringen styrd av (UNHCR) klarlades sällan. Individuella utvisningsärenden skapar känslostormar och beslutande myndigheter drivs till beslut som underminerar lagstiftningen. Likaså, också det naturligt, kan den utvisningshotade överdriva och ge en förvanskad bild av farorna i hemlandet.
Janne Josefsson gjorde nyligen en ”uppdrag granskning” om de så kallade ensamkommande barnen, Där framgick att återsända barn nogsamt togs omhand av en organisation som skapats i Kabul för just detta ändamål. Talet om rutinmässiga mord kokade ner till ett enda känt fall på två år.
Man har väl ett ansvar för att ta reda på fakta. #Janne Josefsson tänkte nog sammaledes. Han hade varit ovanligt faktastram i TV-programmet.
När gränskontrollerna avskaffades i EU sjönk kostnaden för att ta sig till avlägsna länder och miljonerna av krigsdrabbade människor kom i rörelse. Många miljoner flyktingar i Syrien-området lider naturligtvis svårt, men signalen till uppbrott kan inte visas bero på krigets intensitet. Inflödet över Europas gränser styrs uppenbart av ekonomisk rationalitet och välinformerade riskbedömningar. Smartphonetekniken är antagligen det som har ökat invandrares möjligheter.
Men invandringen var inte skalbar och det var omöjligt att stoppa krassa, men rationella reaktioner på de europeiska ländernas brist på gränshinder. Fem tusen tog vi gärna hand om. Det kan kanske sägas vara det nordiska normalvärdet. En tiopotens upp klarade vi också.. Men när antalet fortsatte att öka i en exponentiell kurva, drog regeringen i nödbromsen.
Vårt svenska undermedvetna vill förmodligen att vi ska vara en regional stormakt. När vi inte är det försöker vi hitta på andra sätt att få vårt namn att ärat flyga över världen.
Jan Stenbeck (faktiskt en stor svensk) hade en minnesregel för investerare. ”PENGAR vinner över IDÉER för att den som har pengar kan att göra affärer på idéer”. ”Men POLITIK slår ”PENGAR i nästa steg”. Politiker kan hindra företagare med sina lagar..
Men hoppla, här kommer Stenbecks uppfinning: ”TEKNIK slår ut POLITIK”.
Invandrarna kan hitta kryphålen. Smartphones.
Kan man lita på politiker?
Jag minns fortfarande Hjalmarsonaffären fast jag bara var en liten pojk . Det var olust, dålig PR. Vad sysslade dom med? Dre första intrycken är viktiga. Jarlen verkade ju vara en ganska vettig person!?
Och hur många måste inte ha tröttnat alla tjatiga överdrifter från Erlander om ”hhÖÖÖÖÖgrrrerns” eller Bertil Ohlins onda avsikter. Var det verkligen mindre ljug förr? Jag tror det var mer.
Jag tror att i ett hundraårsperspektiv kommer Bert Karlsson, Ian Wachtmeister och Jimmie Åkesson att framstå som ärligt folk som sa
vad de såg, tyckte och trodde. De fick väljare, som inte brydde sig värst om allt demoniserande och buller från politiskt korrekt folk. Misstrogna, svikna väljare, röstar på dem som verkar minst odugliga.Och går inte det så proteströstar man. Eller fokuserar på något som man känner för. Till exempel färre invandrare .Det är ärlighet som behövs i politik.Några andra mandat borde inte finnas!
Ronald Reagan hade det. Margaret Thatcher hade det. Den gamle europaskeptikern oxch backbenchern Enoch Powell i hade det.
Å int är Jimmie Åkesson någon nazist eller rasist. Jag har en svärdotter som gått i samma skola som han, jag frågar henne om det behövs. Han har väl nazister i partiet, men dom plockar han ju bort. (Förbålt skicklig partiledare, men det vågar man väl lika lite säga som xxgxrbolx. )
Vi behöver vispa in lite historia här för att belysa svensk ”överambition”
1600-tal – storhetstid
Svenskars kapacitet att organisera är kanske lite speciell. Kan det vara en nackdel kanske. Se på den krigsmakt med närmast preussisk perfektion som skapades vid början av 1600-talet och som användes för att bygga upp en svensk kolonialmakt.
Det krävdes komplexa ting. Omfattande konsulthjälp inköptes från andra länder. Administrationen av krigsföretag torde vara lika krävande då som idag. Kungen och ständerna ville nog inte vara utan utredningsunderlag, som visade vilka erövringar som skulle ge bäst skatt och tullinkomster. Man behövde skriva avtal med tusentals legosoldater. Vapentillverkning, en komplicerad teknisk kedja som började i små gruvhål och masugnar i Bergslagen, varifrån järn skeppades eller släpades vidare till styckebruk i Åker och värjsmide i Wira. Hästavel kunde göra skillnad – den tidens stridsvagnar. Vem kan idag tillverka en trätunna? Framställning av krut för en hel arme byggde på tidsödande och utrymmeskrävande processer med urin blandad med jord.
Det gick bättre än bra. Gustav II Adolf lyckades med sin ”dagen D” -’1628. Kriget kunde föras på främmande mark. Kungen föll av hästen i Lutzen, men svenska chefer kunde båda kriga och förhandla.Tilltaget av Karl X att i ett gigantiskt bakhåll dra in halva konungariket Danmark till Sverige har väl få paralleller. Hörde jag ”Polens delning”. Nja, dom fick ju återuppstå ett par gånger. Danmark blev för all framtid kluvet av det svenska stålet.
Sveriges stormaktsposition varade bara några decennier. Omkring 1700 anfölls Sverige av en koalition på flera fronter. Karl XII, den unge karismatiske superkrigaren, tog snabbt initiativet och besegrade en långt större rysk arme vid Narva. Självaste Voltaire imponerades och skrev en KarlXII-biografi.
KarlXII vände ner mot Polen i en alltmer påfrestande irrande offensiv. Landet som var effektivt som ett Preussen levererade säkert mycket, men krigandet kunde inte skapa säkerhet för landet. Drömmen om att Narva skulle upprepas blev en futilitet. Krig utmanar tålamodet och förståndet. Bomber-Harris i London bombade tyska städer i en fåfäng strävan att upprepa den fruktansvärda eldstormen över Hamburg. Möjligen misslyckades han på grund av ett bättre tyskt luftvärn som fick de flygande fästningarna att släppa sina bomber på åkrarna framför målet.
Karl XII förlängde och förlängde och räknade med att hans formidabla rykte som mirakelhärförare skulle räcka.
Men Tsar Peter hade förstått Jan Stenbecks lag. Ny teknik var en av hans grundbultar. I slaget 1709 vid Poltava var Sverige slut.
Vad lär vi oss av detta! jo att…
Svensk självbildshistoria startar med Gustav Vasa.
Om man kikar in i en finsk skolbok lär tiden börja 1809.
Och danska skolbarn lär nog hylla Kristian II, eller Valdemar Atterdag.
Ryssar vet att hoppets låga tändes 1709, då hotet från Sverige äntligen försvann.
Känns berättelsen INTE igen? Tro det. Historiekunskaper som vehikel för nationell självbild är strunt. Opålitligt och tråkigt. Desinformation heter det idag.
1900-tal
Jag var ung på 1960-talet, som var en tid av till synes ohejdbar tillväxt. Staten cashade in. Finansminister Sträng införde omsättningsskatt och snart hade han höjt den till 10%. En studiemedelsreform breddade intagningen till högre studier. Universiteten, som hade varit idylliska små samhällen, översvämmades av studerande. Den socialdemokratiska rörelsen byggde välfärd och byråkrati i en rasande takt.
Bistånd till fattiga länder var en ny radikal politisk fråga. Den första hjälpmyndigheten hette NIB och fick en uppmärksammad resa, eftersom Ulla Lindström, den enda kvinnan i regeringen blev ansvarig minister. Och eftersom denna kloka dam ställde ultimatum för mera anslag till NIB.
När jag var på universitetet hade verksamheten tagit fastare form. Myndigheten hette SIDA och den var snart inne som en del av Sveriges snabba välståndsbygge. Vart man än vände sig såg man entusiastiska u-hjälpsmänniskor. Här fanns kompetens värdig en medelstor kolonialmakt. Jag förstår än i dag inte var alla kom ifrån. Vi hade haft missionärer, det gav ju svensken en hum om geografi och klimat. Men nu dök det upp lämplig personal till att bemanna alla exotiska tjänstemannauppdrag som kunde tänkas.
Olof Palme var en Zlatan-chock i klass med Karl XII med sprängande drabanter. I spåren av Olof Palmes övermod började en märklig självgodhetens resa, som nog nu kommit till sitt ärelösa slut. Politiker och allmänhet i nybildade fattiga länder uppfattade Palme som en unik hjälte i en värld av stormaktsarrogans. I Palmes efterföljd har svenska politiker haft svårt att sansa sig. Socialistiskt anstrukna biståndsprojekt blev en mission. Men, men, att hjälpa är svårt på många sätt.
Jag träffade för några år sen i bortesta Finland en man från Senegal som arbetade som advokat i Frankrike. Jag provade min franska men när jag nämnde att jag var svensk spårade det ur. ”Paahhlmee”! utbrast han och föll liksom i trans och blev nästan okontaktbar. Jag har hört om liknande från flera. Varumärket är blixtrande.
Att förse u-länder med (ganska) obundet bistånd och att ge invandrare svensk standard från start intill livets slut verkade vara det uppdrag som som passade bäst för Sverige. För höga ambitioner måste man ha.?
Bistånd är också svår.t. Det hörde jag mycket om på somrarna 1972-75 då jag var på samma sommarkollektiv som blivande tjänstemanna-stjärnskott som Jan Herin, Anders Bjurner, Carin Norberg, Arne Ström. ”Det är lika bra att ge checkar, vi kan aldrig styra pengarna dit vi vill..” var ett omtyckt provocerande diskussionstema.
Invandring har ju en koppling till U-hjälp. ”Vi hjälper dig: Du får pengar för att bättra på ditt samhälle. Eller du får komma till oss i Sverige.”
Rekord i fred
1811 diktade Esaias Tegnér: ”Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Den fysiska revanschismen blev omöjlig. Den svenska självbilden handlar om att vi är mer humana än andra länder. Och vi är neutrala, men ingen kan förklara vad det är bra för. Annat än att det blev ett lyckat artonhundratal i Tegnérs-diktens anda när Karl XIV Johan satte ned fredsfoten med kraft.
Första världskriget gick oss förbi. Andra världskriget levererade vi prima järnmalm till de tyska krigsansträngningarna. Vi var ”fyra (Hitler-)timmar från ett tyskt generalanfall”, brukar militärhistoriska magasin skylta med i kiosk-fönstret. So What? Svårt att dra slutsats.
Sanningen är ju att Sverige under decennier saknat försvarbara skäl för sitt agerande i invandringspolitiken. Sverige och andra länder har försökt dölja att de stängda gränserna har varit fundamentet. Flygbolagen expedierar att utestänga asyl-ökande. Den måttliga ström av invandrare som i stor utsträckning tagit sig in i Sverige på falska dokument har hanterats. Ofta har det varit särdeles duktigt folk.
Politiker med synpunkter på sakernas tillstånd har utsatts för smädelser och desinformation. Politiker i Danmark och Norge,som skruvat samma politik på lite annorlunda sätt har utsatts för attacker som gått över gränsen för det rimliga.
I Sverige har många enskilda och politiker ägnat mycket kraft åt att demonisera politiker och partier som haft åsikter och förslag.I SVT:s granskande program tillstår en rad politiker att attackerna på meningsmotståndare ofta sköt över målet. En alternativ planering för att vid behov bromsa invandring fanns, men det var inget för talarstolarna.
LÄNKAR
Tino Sanandaji har varit en uppskattad föreläsare och debattör.
Hans Rosling på största välgörenhetsgalan räds inte att tala om hur illa han tycker om den svenska biståndsstrategi som betyder att den som lyckats ta sig in i Sverige ska ha svensk levnadsstandard genast och livet ut. . För det överväldigande flertal som bor i tält nära kriget kostar ett överlevnadspaket en bråkdel av den svenska dagpenningen.
Men nu har ju regeringen strukit flagg. I en ovanligt grundlig genomgång av invandringspolitiken i SVT får man se hur en lång rad före detta ministrar och ledande politiker tillstår att invandringspolitiken varit orealistisk. Inte bara det, det blir flera ja på frågan om attackerna på politiska motståndare skjutit över målet. Man visste att invandringen inte kunde få bli hur stor som helst. Det fanns alternativa planer, men det diskuterades bara i slutna kretsar. I talarstolen annat.
Den 2 juli styrde mina tre söner med familjer mot Vildmarkshotellet i Kolmården. Två dygn skulle ägnas åt djurupplevelser för barnen och tänk och tyck med farfar som fyller 70. Jag har tre raska pojkar och sex barnbarn. Trevligt blev det och stämningen toppade kanske när Teo hittade en nakenbild på pappa som ung i en driva med diabilder. Den tredje dagen, som var dagen före den riktiga födelsedagen (7 juni) hade jag en liten mottagning i vår lägenhet i Johannelund,nära Vällingby. Mycket trevlig blandning, massor av blommor.
Okki har släktingar i Jönköping som vi ofta träffar – de sände videokörsång. Hannes Malmberg, allas vår ille faciet, visade hur man dekanterar med en platt vinkaraff. Smart kille. Han hade redan skaffat två postdoc-platser i USA, trots att disputationen ännu inte hade ägt rum.
Det blev ”kanon” som de säger. Jag menar de unga som tagit över och som gör 2-3 dagsverken per dag. Jag tänkte vid pensionen (65) att jag skulle hålla på principen ”En dag, en aktivitet, en pensionär”, men pyttsan får jag säga. Reinfeldt får visa mig hur man gör.
När jag fyllde 69 fick jag som present ett fototillfälle med familjen. Det blev fina bilder. Och nu fick jag träffa alla elva i två dagar.
Alltnog, jag ska berätta lite om vad som tilldrog sig.
Den första kvällen berättade jag om min far Alvar, som är den som egentligen har satt oss på kartan.
Kväll två blev det mer av fars-grillning.
Tjodolf höll ett uppskattande tal om mitt ”Det ska vi slå upp” (i encyklopedin eller språklexikonet) som hade varit jobbigt för barnet, men som med tiden hade blivit något positivt.
En pappa som vägrar att ge enkla svar.
Teodor och Kristofer, som jag hade hand om under deras tonårstid som ensamförälder i Nacka, var också nöjda.
”Att bo med pappa var faktiskt som att flytta hemifrån. Man fick göra nästan allt man ville. Och ta konsekvenserna om det var fel.”
Vi blev snabbare vuxna menade Kristofer.
Vad kan vara bättre än sådant tal?!
Att själv disponera barnbidraget för kläder hade de nog med sig från mamma. Men vi kunde komma längre genom att låta barnen sköta all mat med hjälp av webb-butiker med hemkörning.
Min roll var att steka pannkakor åt alla varje lördag.
Jag brukar säga att den här tiden i Nacka var min bästa tid. Och då tänker jag på det självstyrande hushållet och inte på mina elektroniska dates med damer som också kunde bedrivas fritt.
Flyttat runt mycket, ja det blir det ju om man sysslar med skilsmässor. Men många av våra flyttar har varit reaktioner på skolan:
Rinkeby till Östra Granholmen, Vaxholm (”Ibland kommer det in extraturkar som får sitta längst bak vid väggen och lyssna.” (Andreas). ”Idag fick vi krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv lärare. (Andreas). ”Här kan vi inte bo med småbarn”. (Min fru blickar ut över gården på Visbyrinngen 30, som är täckt av glasskärvor).
Skarpnäck till Öskevik, naturskön by utanför Lindesberg. Tjodolf får ny vikarie varje månad i Bergholmsskolan i Bagarmossen/Skarpnäck. Obehöriga. Teodor mår så dåligt på kvartersdagiset att vi flyttar honom till antroposof-dagis i Kärrtorp. En dag sätter vi fingret med slump i DN:s fritidshus-på-landet-annonser. Upp kom två missionshus i Bergslagen, varav vi köpte ett.
Fanthyttan utanför Lindesberg hade en B2-skola som var mycket lugnare än Stockholms förortsskolor. Faktiskt så lugn att vi börjar bli oroliga. Tjodolfs lärare har engelskt uttal precis lika farfars. Lärarna verkar huka ute i skogen och ambitionslösheten skrämmer oss .
Vi flyttar in i tätorten. Vi blir nöjda med Brotorp och Kristinaskolan. Vi finner att den svenska småstaden är en bra miljö: Simhallen, biblioteket, fotbollen och hockeyn etc
Teodor och Kristofer i tonåren flyttar till pappa i Nacka. Nackas skolor håller en hög klass. Mina barn är ambitiösa och tar fin studentexamen.
Teodor doktorerar på KTH.
Tjodolf har visserligen i offentliga framträdanden berömt gymnasiet i Lindesberg, men jag har noterat att hans bitterhet mot Storåskolan sitter kvar.
Bruksort: När Tjodolf gick i nionde klass fick jag en rapport om att att han inte längre tyckte att matematik var roligt. Jag tog bilen och körde Kungsholmen-Storå non-stop för att försöka reda ut frågan. Jag hade var uppmärksammad på att läraren var en omskolad gruvarbetare och gift med studierektor.
Jag hade ingen framgång. Mina vädjanden om att Pytagoras, Archimedes och demlikes kunde vara av intresse ledde ingenstans. Tjodolfs matematiklärare stod fast vid principen att den som var extra begåvad skulle stanna upp och hjälpa de elever som inte hade det så lätt för sig. Så spände han ögonen i denna Stockholmsfjant, och meddelade att i Storå hade vi bestämt att matematikundervisningen skulle ska vara inriktad på sådant som ”alla behöver och har nytta av.” Han visste vilka som skulle gå till gymnasiet och de fick lite extra med ekvationer och sånt de sista veckorna.
Tjodolf och parhästen Erik R. som inte heller passade i Storå och förmodligen fick utstå en lätt mobbning från landsbygdens lärare) De drog efter studenten i Lindesberg till KTH i Stockholm och till stora framgångar i databranschen.
EXTRA MATERIAL:
OM GENERATIONSSKIFTEN OCH DRÖMMEN OM UPPSALA
eller
BERÄTTELSEN OM DEN GENIALISKE STRATEGEN ALVAR PERSSON
Alvar17år.
Utgångsläge: Evy – bonddotter. Nr fyra av åtta barn. Arbetskraftsbehovet var tillgodosett och hon kunde lämna. Viss kulturell polityr: det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna.
Källeboda, Lekeryd
Alvar: Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.
Pappa Gunnar satte honom i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.
Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.
Mina föräldrar lämnade uppväxt- miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet.Deras record härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp av välgörare i släkten och liknande, ta sig till läraryrket.
Alvar och Evy. Nåå?
Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar . Uppmarschen från Småland till lärartjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns utdelade vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”.
Ibland är de manliga dygderna avgörande. I vår tid när den genuspolitiska krutröken ligger tät över nejden gör man bäst i att flyga under radarn och sen blixtsnabbt stiga uppåt när målet är nära. Såsom J29-ornas Flygande Tunnans piloter övaade, vrålande upp över Börje. Stridsflyget betydde att Börje under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Ett land där tiden har stannat. Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De amerikainspirerade stationära trävidundrerna byttes mot silvriga mobila tröskor med en man på säckbytarplattformen. Som sedan byttes mot självgående bredkäftade eleganser.
Jag tror att Alvar var lika djärv när han långt senare vägrade inhibera en enmånads språkkurs i England. Tvillingarna v ar nyfödda och Evy kröp upp på köksbänken när trycket blev för hårt.
Men utan Engelska skulle säkert karriären dött.
Evy och Alvar utstrålade modernitet. Utan att nånsin uttala ”Alva Myrdal”.
Alvar Persson skulle dock vidare. Politikerna i grannsocknen Börje erbjöd jobb åt dem båda. I dealen ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.
1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord.
Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten.
Börje församling hade dock tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar faktiskt regelbundet träffade personer från kyrkans högkvarter. Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.
Med en rivstart tog han greppet om socknen.
Vi trivdes i Börje. De långa lärarsomrarna ägnades åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.
Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med goda idéer kan försätta berg. Efter 10 år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.
Klassklättringen var fullbordad. Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.
De kunde vara nöjda.
Vi barn skapade oöverstigliga problem och de resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de möttes så att säga i Uppsala efter pensionen.
Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös. En välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål! Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp. Byggtekniken var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna
Ar detta en del av förklaringen? Utviket satt en tid på väggen nära telefonen i Börje.
Jag studerasenågot år i början av sjuttiotalet nationalekonomi med samhällsekonomisk inriktning. Det stavades då cost-benefit-analys. ”Loss of life and limb” – vad kostar det.
Vi fick läsa en avhandling av en skotte (”Walters” var namnet tror jag) om hur vägarna kunde utnyttjas maximalt om man noga såg till att trafikmängden ökades upp till nära trängselpunkten, men inte förbi den ty då kollapsade trafiken och kö uppstod. Det var elegant och kära DN tog på sig att under minst ett par decennier ständigt påminna om att denna akademiska sanning borde bli allas sanning.
Cost-benefit i trafiken har haft en vinglig resa mot framtiden. Det ursprungliga intresset på akademin verkar ha drivit fram ett ganska seriöst arbete med datainsamling och beslutsmodeller hos myndigheterna.
Men skon har nog hela tiden skavt. Ibland har man bevisat de märkligaste ting. Landsvägen Kiruna- Narvik kunde bli hur som helst lönsam. Tvärbanan hade otillräckligt trafikunderlag skulle aldrrig bli lönsam hette det från expertisen.
Det var stolpe ut och förmodligen ett historiskt nederlag för Cost-Benefit-etablissemanget.
Om vi ser tillbaka på Walters avhandling, så visade han hur man utnyttjar befintlig gatuutrymme-till 99 %. Men varför ska man göra det undrade jag redan 1973. Än värre var det med investeringarna. Var bygger man nästa gata eller väg?
Vad jag minns gjorde Walters ett lamt försök att diskutera hur data kunde styra. Frågan blev obesvarad so jag ser det. I väntan på ett nytt pristeorins genombrott har man sagt: Samla in så många investeringsalternativ du kan, så fixar vi att rangordna dem. (Och budgetrestrktioner är förbjudna! Vi förstår att ni inte förstår det,. Det är en del av magin med Samhällsekonomisk kostnads- öoch intäktsanalys
Trängselavgifter i Stockholm vore j bas al tillämpning i teorin. När stunden var inne för DN efter decennier av rop i öknen, fegade man plötsligt ur och gav halvt stöd till nejsidans länspolitiker och nån o-akademiker på Motormännens.
Omröstningen vanns ju sen ju av ja-sidan – en rungande påminnelse om att fåren ofta är klokare än fåraherdarna.
! Flen – bakre rad och mitten. Börje – främre yttrar
Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.
1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.
Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe. Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som delade sommarstuga och mycket annat med en ”tant Ninni”.
Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.
Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.
Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas lärarseminarium. (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.
Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala. Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.
Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner. Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga en fin lärarbostad. Så kunde man med dess hjälp locka över det duktiga lärarparet från grannsocknen.
Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla. Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.
Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal? Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.
I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.
På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.
Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.
Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.
Och Flen??
Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!
Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.
Märkte jag kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?
Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?
Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista ”Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.
Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.
På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar
1) Se här dina fina barnbarn
2) Stort tack för pengarna! Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar jag.)
I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör
En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e
stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.
Så, hur svänger det om svenska checks and balances?
Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.
Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.
Hur är det då?
Tredje statsmakten(uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.
Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.
Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.
I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters ”Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.
Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.
(”Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).
