Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet ”kränkt”.

En autoimmunitet mot den egna  uppväxtmiljön blir ofta en svårlöst ekvation.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  effektiva fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av ”De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse vid läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var i full  sving med en karriär som kristen trubadur/pop-artist när han plötsligt dog i cancer 21 års ålder. Denna katastrof hade naturligtvis en påverkan på familjen som inte kan överskattas. Min egen kontakt med Staffan var av skäl som jag inte har kunnat utreda, mycket  tunn. Vid middagstalens hommage till den förlorade perfekte sonen kunde jag känna att en tomhet sänkte sig över mig.

———–

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Med min mor har jag ett positivt avslutningsminne. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta. När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

Jag var länge på mental krigsfot.  Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjegatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog nog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har som företagsledare i dataspelsvärlden skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Mina söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen. Som pappa.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Tanken att det kunde varit meningen slog mig först någon dag när jag närmade mig de sextio. Det är väl mitt svek i familjen.  I denna fråga har jag två kommentarer.

1. Förunderligt att man kan ha så fina ”elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
2.  Jag har nog haft vissa egna idéer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två globala social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill tänka på mera och sen skriva om.

Det sommestadska varumärket har växt till sig.  Femtio år har  passerat.

Sommestad skapades under flytt till ett nybyggt hus i Uppsalas Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Anders Diös skapade. Byggnadstekniken var konservativt gedigen. Det berättades att Anders Diös alltid personligen övervakade  murningen varje öppen spis i lägenheterna.

I Diös kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar  Persson, son till plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås.

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 inne i Uppsala stad  närmade sig, stegade en upprörd Alvar in i köket. Evy, analytisk som en Sherlock Holmes, lyckades dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men, det var något annat: På en annan dörr i trappuppgången än vår stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas! Borta var bakdanteriet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Demokratin lever!

Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den tunga dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en printerlista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

En berättelse om mina föräldrar

Det sociala bagaget:

Evy – en begåvad bonddotter.

Nummer fyra av sex döttrar. Arbetskraftsbehovet hemmavid var tillgodosett vid tre flickor och hon kunde således lämna bondgården. Familjen hade viss kulturell förankring. Det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna. En av systrarna var en skojsam gitarrspelande glädjespridare. Modern  placerade gården i händerna på äldste sonen vid makens tidiga bortgång, vilket  de sex systrarna aldrig glömde. Denne son, som var äldsta barnet, gjorde  karriär som centerpartistisk kommunalpamp. Och hans  son gjorde  sen sammalunda. Birger och Evert var namnen.

Som liten var jag hos mormor på gården en eller annan föräldrasemestervecka. Bilden av mormor är blek. Mest minns jag hennes knäfall på kvällarna på en röd salsmatta och det följande synnerligen röststarka samtalet med Gud.

Alvar –  Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Syskonskaran var  livlig och debattglad. Fader Gunnar i plåtverkstaden var en godmodig homeopatiintresserad liberal. Hans lojalitet med Baptistförsamlingen var hundraprocentig,

Bennichsgatan 5, Tranås. Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda. Nedervåningen var alltid uthyrd.

Min upplevelse av farfar är hans lyssnande och intresset för andra. Han hade hörapparat som han  således var noga med  att hålla  igång.   Retsamheter om hans vegetariska övertygelse rann av honom. Vid 80 fyllda klättrade han ännu på stegar och gick på tak.

Arv och miljö !

• Bondgårdsflicka möter hantverkare
• Protestantisk etik  möter Pingströrelsen
• Tranås mot Huskvarna

Pappa Gunnar satte Alvar i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

 

Mina föräldrar lämnade tidigt uppväxt-miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet. Deras betyg härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de ta sig till läraryrket, med benägen hjälp av banklån från välgörare i släkten

 

Min omvärdering

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar. Uppmarschen från Småland till lärar- och kantorstjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns lättfunna vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”..

Min historia börjar alltså ta form i Jumkil 1949. Evy klarade på något sätt den omvälvande uppmarschen från det Småländska höglandet, trots att maken hade missat att lärarbostaden var hopplöst omodern. Om det var utedass kommer jag inte ihåg, men jag minns att kylförvaringen var under en stor lucka mitt på köksgolvet.

Alvar och Evy var ett energiskt par som utstrålade modernitet. De måste ha haft bra idéer om samarbete. Som jag minns det, grälade de väldigt sällan. Då  blir det  mycket energi över för nyttig användning.  Evy imponerade säkert på omgivningen när hon pilade runt till olika vikariat i en nästan ny framhjulsdriven Citroën.

Vi hade åkarfamiljen Olsson som grannar invid kyrkan i Jumkil. Olsons Scania hade hämtat oss från Bringetofta till Jumkil. Familjen Olssons skulle komma att följa oss till Börje, och bygga hus och lastbilsgarage garage i kyrkbyn.

Jag minns inte så mycket av Jumkil. Hos Olssons hade Kurt och hans storebror märkliga lådbilar som deras pappa byggde med cykelhjul. Ett annat synminne  är att Evy fixar det uppvärmda dopvattnet i en emaljerad mjölkkruka i köket och  går över till kyrkan  precis när det är dags.

Jumkil var nog ganska ok . Något liknande gullviveinvasionen i Jumkilsåns dalgång har jag aldrig senare sett.  Jag kunde cykla med min trehjuling genom lärarbostadens stora rum.

Vi har  kanske lockats att peka finger åt Alvar. Han var, enligt den traditionella könsrollsregeln, portad från köket. Man kunde sen försöka göra honom till åtlöje för obefintliga hushållskunskaper. Han vek aldrig från sin rätt att begära fram ketchup till bordet, oavsett vad som serverades. Han hade en liten fristad längst bort i skafferiet där han förvarade sina älskade torra upplandskubb. Evy själv  hade andra mål ån att förolämpa sin man på feministiskt maner.

Men ibland kunde det köra ihop sig på allvarligare sätt. Flytten till Jumkil var ju Alvars egen idé och den föreföll  antagligen i det korta perspektivet som misslyckad och grundad på felaktiga fakta. Samma tjurskalliga djärvhet tror jag att min far tog till  när han knappt tio år senare vägrade inhibera en enmånads engelsk språkkurs i Keswick, England. Evy var hårt belastad av att tvillingarna var nyfödda, Att åka hemifrån just då måste ha renderat honom dumstruten av andra graden. Jag minns att Evy vid något tillfälle beskrev hur hon kände sig trängd med ett stort hushållsansvar. ”Jag var tvungen att krypa upp på köksbänken när tvillingarna blev för jobbiga.”

Alvar vek inte ner sig. Engelska i enhetsskolan var den tidens stora kunskapslyft. Jag tror faktiskt att utan engelska skulle karriären dött för dem båda.

Åter till tidslinjen 1949 – 1952.  Mina föräldrar var nog överens om att Jumkil inte var rätt plats.   Efter 2-3 år började kusten klarna.

Socken-politikerna i grannsocknen Börje fick upp ögonen på Alvar och Evy Persson. Utpendlande uppsalalärare var kanske ett bekymmer för Börjeskolan. Smålänningar hade kanske något extra? Börje kommun visade musklerna och erbjöd jobb åt dem båda. I erbjudandet ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna i Börje till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord. Jag tror att Börje-politikerna gärna beslutade att satsa på Alvar och Evy, i sista minuten, innan Börje upphörde som kommun.

Men det var inte bara Bälinge. Börje gränsade till en storstad. Börje församling hade tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar som skolkantor faktiskt regelbundet träffade och blev bekant med personer från kyrkans högkvarter. Hans gedigna konversationsskolning i  köken i Adelöv, Säby, Asby och Tranås gav säkert utdelning nu.

Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.  Kören samlade  (som man kan se på bilden)  en stor del av socknen. Behovet av en social samlingspunkt måste ha varit på  topp.

Framgången växte till sig. Alvar kunde dra ut ännu några bas-träklaffar på kyrkorgeln. Skorna dansade över klaviaturen under hans fötter.  Om jag var med satt jag på den stora reservblåsbälgen på orgelns  baksida. Tråkigt men det var dock alltid frivilligt.

Börje låg under F16-flottiljens uppstartssektor.  J29-Flygande Tunnans piloter  vrålande upp över Börje. Det hände att de störtade i en kohage nära dig. Under kriget och ett par decennier därefter, innan man fått stopp på olyckorna med bättre felrapporteringssystem, omkom 1000 piloter. Det sägs att de skickligaste och djärvaste gick åt först. Vad jag inte visste var att en fanjunkare och blivande svärfar till mig körde hårt med  de värnpliktiga ute på F16 – Ärna. Den legendariske fanjunkaren ”Rinkan” var under några formativa år min svärfar. Jag uppskattade det mycket, som jag  kunde lappa ihop mina vuxen- och familjeförebilder. För Rinkan var jag en måg som gav  lite motvikt till  bristen på en egen son.

Stridsflyget betydde att Börje socken  under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Det var ett land mellan skog och Uppsalaslätt, ett land där tiden har stannat. Ett land utan vatten, sånär som på den lilla Libro bäck med vackra raviner, som i takt med välståndshöjningen hade changserat till avloppsdike. Det bekom mig inte mycket, jag hade på somrarna i det sjöglittrande Småland som hemort.

Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De stationära tröskverken med remdrift byttes under femtiotalet mot silvriga traktordragna underverk, med en man på säckbytarplattformen.

I nästa rationaliseringssvep försvann säckbytaren. Man går över till självgående bredkäftade eleganser, som tar sig fram utan traktor.

 

 

Alvar och Evy uppskattades säkert av de trygga och något sävliga upplänningarna. De långa lärarsomrarna ägnades i familjen åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Anders Norlin var min kompis. Hans mor hade tragiskt dött i cancer när den yngre pojken Mats var liten. Anders tog inte över gården efter pappa Olle utan blev flygsteward. Om jag förstod rätt så ägde pappa Norlin genom arv en andra lantbruksfastighet intill kyrkan. Han hade i alla fall två smedjor. En i skogen, ovan gården där vi hade vårt primära skridskokärr. I den fick jag en gång se honom smid-banka  till plogbillar. Smedja nummer två låg i bäckdalgången nära kyrkan.

Anders var jämnårig med mig och skulle komma att följa mig till realskola efter fjärde klass. Således två barn till realskola: folkskollärarens och storbondens pojk som bodde nära kyrkan. (Formeln var  4 år folkskola, 4 år i femårig  realskola, fyra år i gymnasium. Det var en specialare som ingick i  en kompromiss mellan Högern och Socialdemokraterna på 1920-talet).  Vad ska man säga om den segregationen?  Ett benchmark för PISA att beakta.

Skol- och kyrkvaktmästarens tre flickor ingick i detta lilla bildningskluster.  För flickor var det flickskolesystemet som gällde.  Vaktmästare Gösta  ordnade  generöst med samåkningslösningar. Vintertid blev vi skjutsade till Börje anhalt. På tåget från Heby, Morgongåva och Järlåsa kom landsbygdens smala urval av läroverkselever. I den mån som de inte var inkvarterade i skolhem, kanske stöttade av stipendier. i USDA

Den ljusa årstiden cyklade Anders och jag hela vägen till Seminariets Övningsskola (7 km) .  Vi lunchade i finlandssvenska fru Stenroths studentmatlag på Sturegatan 14. Tre kronor per dag.  Lämnades i kuvert på fredagarna..

Det är svårt att hitta något som mina föräldrar upplevde som bestämt negativt med Börje. Förutom den hårda lerjorden, så osmåländsk.  En sak som dock ofta kom upp vid köksbordet och som satte myror i huvudet på min far var hur han skulle hantera Olga Karlsson i Tiby. Olga ville ha ambitiösa mål i kyrkokören, och hon pressade ständigt Alvar med att hon skulle ha en tydlig roll som sopransolist.

Det finns mycket mer att säga om intressanta saker i Börje. En professorsfamilj  bodde i  Enbacken. Sju barn som gav ut en stenciltidning (”Elefantposten”) och bjöd alla och envar på ljusstöpning vid jul. De två äldsta barnen, som Alvar förmodligen har haft som elever, var Lars, som blev en namnkunnig expert på barnuppfostran och Bengt, professor i astronomi. Bengt har skrivit en tänkvärd bok om hur relativitetsteorin kom till som jag har tänkt läsa ett par gånger till.

Bengt lånade ut en en mycket fin refraktor (90 mm) tillverkad i Åbo till MNF på läroverket , där jag var en av två  medlemmar i astronomisektionen. Jag monterade på kamerahuset från faster Signes förkrigs-spegelreflex-kamera och tog ganska fina diabilder på månen. Skolföreningen MNF  fick disponera de två små kupolhusen i astronomiska institutionens park.

Reflektion:  Detta speglar kanske ganska väl min krokiga livsbana.. Jag dras till naturvetenskaper men i min miljö finns inget stöd för laborativa verksamheter och inga forskarförebilder. Faster Signe fanns alltid med på ett hörn och märks med sitt benägna teknikstöd (humanist som hon var). Hon gav sin avancerade systemkamera (En förkrigs-Exakta) till mig och höll alla syskonfamiljer med låne-vändåtta filmkamera. Jag tog några steg som amatörastronom, men upptäckte att långa fryskalla ensamma nätter vid teleskop inte var vad jag behövde. Min fil-kandexamen kantrade över från naturventenskap till samhälle och humaniora.

Vi trivdes såvitt jag kunde förstå ganska bra  i Börje. Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med idéer kan försätta berg. Efter tio år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad.

Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn startade andra projekt.

• Själv valde jag att arbeta som statstjänsteman med framtidsstudier om energi och klimat.  Vurmen för u-lands arbete, ja u-land allting, byttes under sjuttiotalet ut mot en krishantering av energiförsörjningen.
• En av mina systrar blev professor, energiminister och landshövding.
• En annan valde konsten och blev scenograf och opera-librettist.
• Min bror, som inte blev äldre än 21, var på gång som religiös trubadur eller popartist. Verkligen kreativt!

Och racet fortsätter med Alvar och Evys barnbarn

• Mina egna barn valde som sin pappa IT-yrken. Den äldste har blivit synnerligen förmögen på sin förmåga att vara framgångsrik chef i globala dataspels-företag.  Nummer två är teknologie doktor och ägnar sig åt forskning om säkerhetsrisker i stora system och min yngste är företagare databranschen.
• Ett systerbarn har studerat i Cambridge (Trinity College) och forskar i Nationalekonom (Harward). Ett annat har utbildning från London School of Economics och har börjat en juristkarriär.
• I Danmark finns ett barnbarn som har etablerat sig som en internationell auktoritet på feminism och kvinnlig frigörelse.
• I Hamburg finns hennes musikaliska  syster, som går en exklusiv utbildning till opera-regissör.

Ja, Alvar det hade du väl inte trott?!  Hur har du fått till det?  Envis som fan var du. Kunde inte slå en tennisboll med mg utan att räkna poäng. Du har berättat att du blev folkpartist efter att ha sett Bertil Ohlin valtala i Tranås. Och det var inte ekonomin, det var att han uppträdde så elegant med slips och kostym. Jag kan inte säga att jag förstår…

Vi barn, och särskilt jag, skapade oöverstigliga problem och mina föräldrar resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första lärar-åren i Småland blev en lösning. De gamla vännerna möttes så att säga i Uppsala efter pensioneringen.