Hej!

Jag har varit bortrest tre veckor och har inte tunat in mediebruset. Men nu har jag vridit på bruskranen tittat på en del av dina filmer.

Det är fint! Vad som imponerar mest på mej är att du är mycket duktig på att förklara och dramatisera(=göra teater eller film av något)

Och jag fffffffatttaarr inte hur du håller kameran när du rör dig i filmen!
Det får du visa när vi träffas!

Hälsningar

din farfar

Och du, var rädd om din lillasyster!. Jag bara säger det. Det är ett gott råd från en som vet. Dom har hemliga regler. Så man ska inte vifta med pickadollen i tid och otid. Då kan man förlora.

Läser i DN att Astrid Dufborg har stämplat ut. Vi växlade några ord på Edlunda-jubileet 2012. Det påminner mig om vikten att göra mer. Att bemästra livet på en högre växel. Astrid och jag mätte och trätte vårt tänk några år i Edlundas sommarkollektiv.

197X:  Här började vi vår resa, vår våg i världshavet. – Jag minns, så kort dit!

På bilden visar jag en prototyp till en ”anti-camptocormia ”-motvikt som jag försöker att trimma in till ett användbart hjälpmedel för de som drabbats av det föga uppmärksammade parkinson-camptocormia-syndromet. 1)

Den ofrivilliga framåtlutningen (”bend forward”  , som för min del inträffar efter 300 till 500 meters gång, är ganska kraftig.  (Därav anekdoter om inopererade stålstavar som krupit ut genom huden?.)

Vanligt förekommande hjälpmedel för rak hållning (typ Hälsovästen) förslår inte. Dessa syftar till att dra upp hålllningen/ryggen genom att spänna axlöarna mot en gördel nedanför magen.

Botox-metoden är motsatt väg och kalibreras för att försvaga framåtlutningsmuskeln (psoas). Jag påbörjade ett sådant försök. Den första injektionen gav inte någon effekt på muskeln. Jag avbröt projektet eftersom kända resultat inte var uppmuntrande.

Ett ordentligt mothåll behövs. (Precis som Archimedes konstaterade, när han skulle flytta jorden.) Rollatorn fungerar därför bra och är (tillsammans med barnvagnar och kundvagnar min standardlösning. Ett lätt tryck mot handtagen då och då räcker ofta för att Camptocormia -syndromet inte ska utlösas. Däremellan kan man puffa vagnen framför sig. Och om Om rygg- och bukmuskulatur stelnar (i en lätt kramp) kan man stödja sig på (häva sig på) rullatorn.

Hur ska man få det att fungera? Rullatorn och gångstavar tar mothåll i marken. Alternativt kunde man använda något att gripa tag i. Som i ett takhandtag i en tunnelbanevagn.

Tyngdkraften är mitt val. Mottrycket ska anbringas precis mot gångjärnen i veka livet. Axlarna ska dras bakåt så att ryggen blir uträtad och lodrät. Om tyngdpunkten för hela ekipaget hamnar över benen kan man stå bekvämt.

Jag inhandlade ett exemplar av Haglöfs klassiska fotvandringsbarnstol. I utfällt läge kommer övre kanten av bärstolens ryggbåge att hamna på ett rejält avstånd från kroppen. Det nyttiga vridmomentet ökar om tyngd lastas på ramen och det ökar med av ståndet ut från ryggen.

Vridmomentet åstadkommer ett tryck på rätt plats på ryggen. Konstruktionen går att fälla ihop. Dessutom kan man bära lite packning.

Prototypens tyngd längst ut är ett exemplar av prosten Gustaf Unestams teologiska avhandling och monografi över socknen Söderby-Karl i Roslagen (Förgyllt klotband) C:a 4 kg. Vikten kan varieras. Jag tänker mig en sandpåse som kan läggas ini den blixtlåsförsedda yttre påsen.

1) ”Camptocormia is defined as an abnormal flexion of the trunk that appears when standing or walking and disappears in the supine position. The origin of the disorder is unknown, but it is usually attributed either to a primary or a secondary paravertebral muscle myopathy or a motor neurone disorder. Camptocormia is also observed in a minority of patients with parkinsonism.”

2). Gustaf Unestam var en prost i Uppsala Trefaldighet, som under 1950-talet då och då hedrade Börje kyrka med gudstjänst. Gustaf U. hade en magnetisk framtoning av närmast deGaulleskt slag. Han satte myror i huvudet på kantorn (min far) och tjusade säkert sopraner och altar i kyrkokören. Han kom alltid i sin illröda Mercedes 220, som han parkerade ostentativt  på kyrkkullens trafiknav.

Söderby Karl är en ganska liten socken utanför Norrtälje, men Gustaf Unestams teologiska beforskningsnit gjorde den tung. Inte en spade eller baktråg undgick sin förklaring.

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig  universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som  bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och  annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den  höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store  entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill  veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort  grafiskt blad som  visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag  diskussioner  bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag.  Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år.  Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

”Jordbruket började mekaniseras i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Drivkrafterna var en ökad befolkning och att kunna överföra arbetskraft till den framväxande industrin.”

Jo-män. = Elektrifiering, som utvecklades oväntat snabbt i Sverige.

= Maskiner. Och traktorer. I Sverige är den bensindrivna lilla ”Grållen” magisk i åminnelse. Ingenjör Ferguson från Irland utvecklade tekniken att hänga redskap  hydrualiskt efter traktorn i stället för att släpa dem. En möjlig kandidat för ett  ingenjörsnobelpris avseende jordbruk i  tjugonde århundradet.

I Grekland ser man inte så mycket traktorer, men desto fler av dessa  pickups, Breda mellanting mellan personbil och lastbil.  När jag ser dem tänker jag att inte ska man väl köra cementsäckar, sten eller matjord med dessa finlackerade cowboy-fordon från Chevrolet, Toyota eller Mitsubishi!?

Men det är just vad man gör. I Grekland är plan mark sällsynt i många landsändar, Specialiserade jordbruksredskap som glider fram över plana vidder är omöjligt att tänka sig. Man räknar sig nog inte i  hektar utan i olivträd.

Ofta ligger byarna åtskilliga hundra meter över havets nivå. Antingen för att de är gamla och man då ville komma ur vägen för bysantiners, venetianares och turkars ständiga krigande.. Eller kanske skälet är att man är lika förtjust i fantastiska utsikter som turisterna.

Men allt ska upp! Varenda säck cement, varenda byggnadssten och all konsumtion som en modern tillvaro kräver.

Den mörbultade men virila Chevrolet-pickupen från den amerikanska prärien har ett  andra hem här. Det tjugonde århundradets mekanisering i Medelhavets bergstrakter.

”Koroni is one of the prettiest towns of the Peloponese. It is reminiscent of some of the islands, with its whitewashed houses set round a small port rising up to a low hill behind, on which perches the castle. It has that sleepy air of everyone waiting for the daily ferry to arrive, when they will all suddenly burst into frenetic action. Except in Koroni, the ferry never comes.”

Andrew Bostock har skrivit en utmärkt reseguide för Peloponesos. Kanske han alluderar på Lawrence Durrels orient- och medelhavsromantiska Alexandriakvartetten, i vilken författaren går ned till postbåten varje måndag får att se om det kommit något brev från Alexandria.

Attityder till utomsocknes verklighet varierar över många skalor. Den infyttade svensken berättar sin sanna skröna om de grekiska hantverkarna som alltid kommer en annan vecka och som inte håller med om fördelen med husritningar. Sture Linner å andra sidan berättade i ett sommarpratarprogram om sin vurm för antiken som bland annat tog sig uttryck i att han mitt under brinnande världskrig tillsammans med en kamrat smög upp på ett nazi-bevakat Akropolis i Aten för att göra en akademisk lagerkransning på rätta stället.

Bilden visar min tillfälliga utsikt i Koroni. Ännu i väntan på turistsäsong. Kyrkklockan slår varje halvtimme, som i sympati med min PD-medicinering. Småfågelkvitter och blomsterängsprakt. Bara på marginalen lite ångest för att det grekiska mobilnätskortet snart är tömt i social-medias brunnar. Posten i Grekland lär vara bra, men det mentala avståndet dit är svåröverstigligt.

Tillfälliga utsikter är av större vikt än permanenta.

Jag har en bekant som kunde vara en av kvinnorna i Alexandriakvartetten. Som sökte Medelhavets läkande mystik. Hon fick mina fyra Durrelböcker sist vi sågs.

Ska läsa Sigrid Kahles memoarer. Där finns en koppling till framstående tyska och svenska orientalister. Forskningsinsatser som inte passar in i tesen i Edward Saides kioskvältare om vårt beklagansvärda förakt för Orienten.