Det sommestadska varumärket har växt till sig. Femtio år har passerat.
Sommestad skapades under flytt till ett nybyggt hus i Uppsalas Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Anders Diös skapade. Byggnadstekniken var konservativt gedigen. Det berättades att Anders Diös alltid personligen övervakade murningen varje öppen spis i lägenheterna.
I Diös kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar Persson, son till plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås.
En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 inne i Uppsala stad närmade sig, stegade en upprörd Alvar in i köket. Evy, analytisk som en Sherlock Holmes, lyckades dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men, det var något annat: På en annan dörr i trappuppgången än vår stod det ”A. Persson”!
Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas! Borta var bakdanteriet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.
Demokratin lever!
Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den tunga dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en printerlista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.
Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.