Den 2 juli styrde mina tre söner med familjer mot Vildmarkshotellet i Kolmården. Två dygn skulle ägnas åt djurupplevelser för barnen och tänk och tyck med farfar som fyller 70.  Jag har tre raska pojkar och sex barnbarn. Trevligt blev det och stämningen toppade kanske när Teo hittade en nakenbild på pappa som ung i en driva med diabilder.
Den tredje dagen, som var dagen före den riktiga födelsedagen (7 juni)  hade jag en liten mottagning i vår lägenhet i Johannelund,nära Vällingby. Mycket trevlig blandning, massor av blommor.
Okki har släktingar i Jönköping som vi ofta träffar – de sände videokörsång. Hannes Malmberg,  allas vår  ille faciet,  visade hur man dekanterar med en platt vinkaraff. Smart kille. Han hade redan skaffat två postdoc-platser i USA, trots att disputationen ännu inte hade ägt rum.

Det blev ”kanon” som de säger. Jag menar de unga som tagit över och som gör 2-3 dagsverken per dag. Jag tänkte vid pensionen (65) att jag skulle hålla på principen ”En dag, en aktivitet, en pensionär”, men pyttsan får jag säga. Reinfeldt får visa mig hur man gör.
När jag fyllde 69 fick jag som present ett fototillfälle med familjen. Det blev fina bilder. Och nu fick jag träffa alla elva i två dagar.

Alltnog, jag ska berätta lite om vad som tilldrog sig.
Den första kvällen berättade jag om min far Alvar, som är den som egentligen har satt oss på kartan.

Kväll två blev det mer av fars-grillning.
Tjodolf höll ett uppskattande tal om mitt ”Det ska vi slå upp” (i encyklopedin eller språklexikonet) som hade varit jobbigt för barnet, men som med tiden hade blivit något positivt.

En pappa som vägrar att ge enkla svar.

Teodor och Kristofer, som jag hade hand om under deras tonårstid som ensamförälder i Nacka, var också nöjda.
”Att bo med pappa var faktiskt som att flytta hemifrån. Man fick göra nästan allt man ville. Och ta konsekvenserna om det var fel.”
Vi blev snabbare vuxna menade Kristofer.

Vad kan vara bättre än sådant tal?!

Att själv disponera barnbidraget för kläder hade de nog med sig från mamma. Men vi kunde komma längre genom att låta barnen sköta all mat med hjälp av webb-butiker med hemkörning.

Min roll var att steka pannkakor åt alla varje lördag.

Jag brukar säga att den här tiden i Nacka var min bästa tid. Och då tänker jag på det självstyrande hushållet och inte på mina elektroniska dates med damer som också kunde bedrivas fritt.

Flyttat runt mycket, ja det blir det ju om man sysslar med skilsmässor. Men många av våra flyttar har varit reaktioner på skolan:

Rinkeby till Östra Granholmen, Vaxholm (”Ibland kommer det in extraturkar som får sitta längst bak vid väggen och lyssna.”  (Andreas). ”Idag fick vi krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv lärare. (Andreas).  ”Här kan vi inte bo med småbarn”. (Min fru blickar ut över gården på Visbyrinngen 30,  som är täckt av glasskärvor).

Skarpnäck till Öskevik, naturskön by utanför Lindesberg. Tjodolf får ny vikarie varje månad i Bergholmsskolan i Bagarmossen/Skarpnäck. Obehöriga. Teodor mår så dåligt på  kvartersdagiset att vi flyttar honom till antroposof-dagis i Kärrtorp. En dag sätter vi fingret med slump i DN:s fritidshus-på-landet-annonser. Upp kom två missionshus i Bergslagen, varav vi  köpte ett.

Fanthyttan utanför Lindesberg hade en B2-skola som var mycket lugnare än  Stockholms förortsskolor. Faktiskt så  lugn att vi börjar bli oroliga. Tjodolfs lärare har engelskt uttal precis lika  farfars.  Lärarna verkar huka ute i skogen och ambitionslösheten skrämmer oss .

Vi flyttar in i tätorten.   Vi blir nöjda med Brotorp och Kristinaskolan. Vi finner att den svenska småstaden är en bra miljö: Simhallen, biblioteket, fotbollen  och hockeyn etc

Teodor och Kristofer i tonåren flyttar till pappa i Nacka. Nackas skolor håller en hög klass. Mina barn är ambitiösa och tar fin studentexamen.

Teodor doktorerar på KTH.

 

Tjodolf har visserligen i offentliga framträdanden berömt gymnasiet i Lindesberg, men jag har noterat att hans bitterhet mot Storåskolan sitter kvar.

Bruksort: När Tjodolf gick i nionde klass  fick jag en rapport om att att han inte längre tyckte att matematik var roligt.  Jag tog bilen och körde  Kungsholmen-Storå non-stop för att försöka reda ut frågan. Jag hade var uppmärksammad på att läraren var en omskolad gruvarbetare och gift med studierektor.

Jag hade ingen framgång. Mina vädjanden om att Pytagoras, Archimedes och demlikes kunde vara av intresse ledde ingenstans.   Tjodolfs matematiklärare  stod fast vid principen att den som var extra begåvad skulle stanna upp och hjälpa de elever som inte hade det så lätt för sig. Så spände han ögonen i denna Stockholmsfjant, och meddelade att i  Storå hade vi bestämt att matematikundervisningen skulle ska vara inriktad på sådant som  ”alla behöver och har nytta av.” Han visste vilka som skulle gå till gymnasiet och de fick lite extra med ekvationer och sånt de sista veckorna.

Tjodolf och parhästen Erik R. som inte heller passade i Storå och förmodligen fick utstå en lätt mobbning från landsbygdens lärare) De drog efter studenten i  Lindesberg till KTH i Stockholm och till stora framgångar i databranschen.

 

 

EXTRA MATERIAL:

OM GENERATIONSSKIFTEN OCH DRÖMMEN OM UPPSALA

eller 

BERÄTTELSEN OM DEN GENIALISKE STRATEGEN ALVAR PERSSON

Utgångsläge: Evy – bonddotter. Nr fyra av åtta barn. Arbetskraftsbehovet var tillgodosett och hon kunde lämna. Viss kulturell polityr: det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna.

Alvar: Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Pappa Gunnar satte honom i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

Mina föräldrar lämnade uppväxt- miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet.Deras record härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp av välgörare i släkten och liknande,  ta sig till läraryrket.

Alvar och Evy. Nåå?

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar . Uppmarschen från Småland till lärartjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns utdelade vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Ibland är de manliga dygderna avgörande. I vår tid när den genuspolitiska krutröken ligger tät över nejden gör man bäst i att flyga under radarn och sen  blixtsnabbt stiga uppåt när målet är nära. Såsom J29-ornas Flygande Tunnans piloter övaade, vrålande upp över Börje. Stridsflyget betydde att Börje under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Ett land där tiden har stannat. Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De amerikainspirerade  stationära trävidundrerna byttes mot silvriga mobila tröskor med en man på säckbytarplattformen. Som sedan byttes mot självgående bredkäftade eleganser.

Jag tror att Alvar var lika djärv när han långt senare vägrade inhibera en enmånads språkkurs i England. Tvillingarna v ar nyfödda och  Evy kröp upp på köksbänken när trycket blev för hårt.

Men utan Engelska skulle säkert karriären dött.

Alvar Persson skulle dock vidare. Politikerna i grannsocknen Börje erbjöd jobb åt dem båda. I dealen ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord.

Börje församling hade dock tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar faktiskt regelbundet träffade personer från kyrkans högkvarter. Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.

 

Vi trivdes i Börje. De långa lärarsomrarna ägnades åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med goda idéer kan försätta berg. Efter 10 år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad. Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn skapade oöverstigliga problem och de resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de möttes så att säga i Uppsala efter pensionen.

Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös. En välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål! Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp. Byggtekniken var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna

 

Ar detta en del av förklaringen? Utviket satt en tid på väggen nära telefonen i Börje.